I romanen ”Norrlands Akvavit” skriver Torgny Lindgren: ”Själva landskapet, det innersta av Västerbotten, skapar svårigheter. Är denna landsända ens för handen?”
När nu det ungefär hälften så stora systerlandskapet Österbotten – och då i huvudsak dess svenskspråkiga halva – på andra sidan Bottenviken får en egensinnig och engagerad kartläggning av nio författare i antologin ”Extremt platt & otroligt nära”, är det liknande tankegångar som på olika sätt formuleras.
Längst går Ralf Andtbacka i sin avslutande textsvit, där han helt enkelt hävdar att Österbotten inte existerar. Han menar därmed inte att det 7675 kvadratkilometer stora område med sina drygt 175000 invånare som går under det namnet på Finlands karta är en stor vit fläck, utan snarare att Österbotten betyder så olika saker för olika människor att namnet inte går att använda som ett samlande begrepp.
Moderna strukturomvandlingar har, som Lars Sund påpekar, löst upp den kollektivism som gemensamma livsbetingelser – bland dem slättlandskapet och den långa kuststräckan – en gång medförde.
Ändå finns mer eller mindre diskreta markörer som pekar på en viss avskärmning (som bland annat innebär att det finns platser där en extremt ålderdomlig svenska ännu talas) och på vissa gemensamma värderingar där tystlåten flit hör till det väsentligt positiva. Men å andra sidan pekar annat på öppenhet och mer globala perspektiv.
”Det finns män och det finns karlar” inleder Kaj Korkea-Aho sin underhållande diskussion om en möjligen inte specifikt österbottnisk uppfattning om hur en riktig karl förväntas vara: han kan köra allt som drivs med motor, han säger inte mer än nödvändigt och knappt det, han tvivlar inte på vare sig Gud eller bilmärke.
Sofia Knutar påminner om en självklarhet som man gärna glömmer: att ett landskap rymmer många områden med egen karaktär och många olika levnadssätt, och i delvis samma banor resonerar Marko Hautala, den enda finskspråkiga bidragsgivaren. Dessutom kan ”Österbotten som stämning, som mental plats” – Philip Teirs formulering i förordet – ha mycket olika innebörd. Slätten utbredd under himmelskupan kan skapa en känsla av frihet men också av ödslig melankoli.
Catharina Gripenberg och Hannele Mikaela Taivassalo är båda utflyttade österbottningar som försöker att komma tillrätta med det specifikt österbottniska när det gäller såväl vissa dialektala kärnord som det i allmänhet identitetsskapande. Båda går djupt in i vad som för dem representerar Österbotten, samtidigt som de står markerat utanför; med både sitt utifrånperspektiv och sina inifråninsikter vänder och vrider de på sina relationer till barndomslandskapet.
Philip Teir går i närkamp med den österbottniska religiositeten i dess olika och ibland sekteristiskt rivaliserande uttryck under rubriken ”Välkommen till bibelbältet”. Från ett närmast motsatt håll närmar sig Robert Åsbacka sitt Österbotten via kortspelet Pidro, som har följt österbottningarna också i förskingringen och som numera även låter sig spelas på internet.
Det sammanhållande i de mycket olikartade bidragen är en levande och inte alltid oproblematisk relation till någon del av fenomenet Österbotten.
Något som knappast berörs, men som för den utomstående ter sig mirakulöst obegripligt är landskapets författartäthet. Runeberg och Topelius är de två monumenten under 1800-talet, men därefter har över 150 svenskspråkiga författare kommit från Österbotten. Vad för slags magisk andlig mylla rymmer detta slättlandskap med sina vida horisonter?
