Det glittrar som en antydan till stjärnhimmel om Vendela Fredricsons debut ”Landar” (2006). Flickan på omslaget håller i en cigarett på det där sättet som bara Lauren Bacall kan. Hon har på sig ett par långbyxor som är prickiga av silverstänk. Silverpunkterna, som skum från havet, går ända upp i ansiktet. Cigaretten ser i vissa lägen ut som en revolver. Redan utvändigt ruvar boken över något dramatiskt.
”Landar” har mycket av kammarspel över sig. Fredricson skriver om en grupp människor som på klassiskt manér möts och skiljs utan att friställas från sina domedagsuppgifter.
Diktafon kallas del två av trilogin som inleddes med debuten och som fått den positiva titeln ”Tröstens trilogi”. Nu har aktörerna utökats med två–tre personer, några av de tidigare medverkande har fallit bort. Den för handlingen viktiga figuren Klara fungerar här som i första delen som en sorts uttolkare och också sammanförande faktor. Hon är den som för handlingen framåt, hon löser gåtor i det förflutna och pekar på lösningar för framtiden.
Klara är nödvändig för att skräcken intagit huset där gruppen samlats. En väktare har knivhuggit en kvinna till döds. Han sägs ha varit besatt av kvinnan.
Hennes kropp och hennes öde återkommer gång på gång, som för att förstärka de andras påtagliga liv. Och över den mp3-spelare som innehåller en analys av det som skett välter någon ett glas vatten. All möjlighet att lösa de hopande gåtorna och kanske ducka för de nedbrytande uppgifterna förstörs. Det lilla barnet som kanske har en nyckelroll som en blivande ledare räddas undan lönnliga tankar på offer. Han är också den som genom sin närvaro väcker moderskänslor och ger handlingen en ljusare ton.
Den första delen av trilogin hade tydliga lokala referenser: Malmö, Köpenhamn, en ö i Spanien. I del två är miljön tämligen underordnad.
Läsaren tvingas ut i lösan sand. Jag saknar också de friska, härligt salta bilderna av Atlanten i del ett. Fredricson har varit klok nog att ge havet en aktiv roll i berättelsen.
Nu reser barnet med sin växande uppgift ut i världen. Eller är han redan vuxen, kanske en våldsman? Det är inte gott att veta. Texten hade mått bra av en större åtstramning av ”tankarnas envisa spiraler”. Nu är labyrinten alltför tät.
