Storbritanniens premiärminister Winston Churchill under en stridsvagnsuppvisning i England i februari 1941. Till vänster om honom general Wladyslaw Sikorski, premiärminister för den polska exilregeringen i London, och till höger general Charles De Gaulle, ledare av Fria Frankrike.
Foto: AP
Kvällen den 28 maj 1940 fattade det brittiska krigskabinettet ett beslut som kom att få avgörande betydelse för andra världskrigets utgång. Knappt tre veckor tidigare, den 10 maj, hade Churchill blivit premiärminister. Samma dag hade tyskarna inlett sitt blixtkrig i väst. Redan 14 dagar senare hade det franska motståndet i det närmaste brutit samman och den brittiska expeditionsstyrkan på en kvarts miljon man hade trängts tillbaka till Dunkerque vid kanalkusten.
Den franska regeringen var desperat och konseljpresidenten Reynaud vädjade till Churchill om en gemensam démarche till Mussolini. Tanken var att man i Rom skulle kontakta Hitler och undersöka vilka villkor Berlin kunde tänkas ställa för en fredsuppgörelse med Frankrike och Storbritannien.
Under tre intensiva dygn diskuterade krigskabinettet i London i realiteten huruvida Storbritannien skulle fortsätta kriget mot Nazityskland eller söka få till stånd en fredsuppgörelse med Hitler. Britterna stod med ryggen mot väggen. Deras främste allierade höll på att ge upp och deras armé var nära utplåning. Om expeditionsstyrkan i Frankrike gick under stod bara kanalen och flottan mellan tyskarna och England –inte sedan invasionen år 1066 hade de brittiska öarna varit så nära ett erövringsförsök.
Meningarna i krigskabinettet var djupt delade. På ena sidan stod utrikesministern lord Halifax som lutade åt en förhandlingsfred med tyskarna och därför förespråkade en sonderande kontakt med Mussolini. På den andra sidan återfanns främst Churchill som hävdade att man måste göra klart för Hitler att han inte kunde erövra Storbritannien –men inte ens Churchill uteslöt helt en trevare i Rom.
Halifax delade Churchills uppfattning att en fredsuppgörelse med Nazityskland var osannolik, men ansåg samtidigt att det var oansvarigt att inte utröna om det var möjligt att rädda landet från en än värre olycka än den som redan var för handen.
I Churchills ögon var Storbritannien ännu inte besegrat och borde därför fortsätta kampen mot tyskarna. En kontakt med Berlin via ombud skulle dra in landet på ett sluttande plan. Hitlers aptit skulle öka och inte minska om han fick veta att London sökte fred. Dessutom skulle regeringen komprometteras om en fredsframställan kom till allmän kännedom. Halifax insåg givetvis att eventuella fredsvillkor skulle bli utomordentligt hårda, men vad han inte kunde tåla var Churchills benhårda hållning att det var bättre att Storbritannien gick under i strid än sökte en uppgörelse som kunde förhindra att nationen dukade under.
Skildringen ovan bygger på den engelske historikern Ian Ker- shaws bok ”Ödesdigra val. Tio beslut som förändrade världen 1940–1941”. Det är en suveränt skicklig framställning av de viktigaste politiskt-diplomatiska förloppen under de år då andra världskrigets utgång stod och vägde. Kershaws överblick är inte bara enastående, hans kunskaper är dessutom högt förädlade. Det märker man på att hans reflektioner är ovanligt insiktsfulla och att hans omdömen är välavvägda och eftertänksamma.
Kershaw söker kartlägga hur beslutsfattarna i London, Berlin, Washington, Moskva, Rom och Tokyo tänkte och kalkylerade när de stod inför beslut som de visste skulle ha långtgående konsekvenser, beslut som antingen skulle resultera i seger och ära eller nederlag och förnedring. Kershaw söker förstå vilka val krigets ledande politiker uppfattade sig ha och vilka konsekvenser de menade skulle följa av det ena eller andra handlingsalternativet. Hans argumentation är ofta kontrafaktisk, men inte på ett spekulativt utan realistiskt vis.
Vad hade då varit det mest troliga resultatet av en brittisk fredsuppgörelse med Berlin? Churchills ministär hade med säkerhet tvingats avgå och ersatts av en tyskvänlig regering (vilket var vad krigskabinettets medlemmar själva utgick från). Den brittiska kontrollen över Medelhavet hade förmodligen övergått i italienska händer (också detta var kabinettet övertygat om).
Huruvida britterna hade tvingats lämna ifrån sig Royal Navy till tyskarna hade antagligen varit en mer öppen fråga, men alls inte uteslutet –exempelvis hade Roosevelt då krisen i London kulminerade föreslagit Churchill att flottan skulle överföras till Kanada för att inte falla i tyska händer. Oavsett flottans öde hade en fredsuppgörelse förvandlat Storbritannien till en tysk lydstat under nazitysk hegemoni över Europa.
Kershaw analyserar flera andra centrala beslut, bland annat Hitlers avgörande att anfalla Sovjetunionen, Japans val att attackera Pearl Harbor och Berlins märkliga ställningstagande att förklara USA krig i december 1941.
I varje studie har Kershaw något originellt och belysande att säga, men mest fascinerande är han ändå när han i två olika kapitel diskuterar USA:s ambivalenta hållning till kriget i Europa. Kongressen hade under 30-talet stiftat lagar om landets neutralitet och beslutat om vapenembargo vid internationella konflikter. När Roosevelt vann presidentvalet i november 1940 var det i hög grad på löftet att hålla USA utanför kriget i Europa.
Detta löfte utställdes samtidigt som Storbritanniens läge kanske var mer prekärt än under majveckorna ett halvår tidigare. London var i desperat behov av både livsmedel och vapen, men saknade valuta att betala för det man efterfrågade. Trots Churchills återkommande appeller om hjälp tvekade Roosevelt i det längsta att stödja Storbritannien.
Härtill fanns åtminstone tre viktiga skäl. För det första var Roosevelt bunden av sina vallöften och skulle säkert få kongressen mot sig om han öppet sökte bryta dem. För det andra var den amerikanska militärens resurser ytterligt begränsade: vapenproduktionen var ringa, flottan var ålderstigen och armén var 1939 bara den tjugonde största i världen.
Slutligen fanns en betydande opinion som motsatte sig nya krediter till London innan de gamla skulderna från första världskriget var reglerade.
Det blev Roosevelt själv som löste krisen. Vid årsskiftet 1940–41 föreslog han att USA, i stället för att gå i krig på Storbritanniens sida (vilket flera av hans ministrar ansåg nödvändigt) eller att bevilja nya krediter till brittiska inköp, helt enkelt skulle låna ut de vapen och livsmedel britterna behövde mot att de återlämnades efter kriget. Lend-lease-lagen som kongressen godtog i mars 1941 blev en politisk triumf för Roosevelt –och indirekt också för Churchill. Den amerikanska upprustningen tog nu fart och Roosevelt trappade upp sin kritik av tyranniets ”ondskefulla krafter” – Tyskland, Italien och Japan.
Trots att flera amerikanska fartyg med last till Storbritannien sänktes av tyska ubåtar fortsatte likväl presidenten att tveka, han ansåg ännu inte tiden mogen att vända sig till kongressen med ett förslag till krigsförklaring. Först efter Pearl Harbor den 7 december 1941 inträdde USA som bekant i kriget.
I dag tas de allierades seger i andra världskriget för given. Kershaws bok gör klart att detta är en efterhandskonstruktion. I synnerhet under åren 1940–41 såg situationen mycket mörk ut för de allierade –axelmakterna gick ju från seger till seger. Även om kriget ytterst avgjordes på slagfältet, kom några få politiska beslut, fattade av en ytterst liten krets ministrar och diplomater, att vända den våldsamma kraftmätningen till de allierades fördel. Hit hörde först och främst Churchills och krigskabinettets beslut att inte inleda fredsförhandlingar med Nazityskland utan fortsätta kampen. Hit hörde också Roosevelts beslut att kringgå sina fredslöften och att övertyga kongressen att Lend-lease-lagen var en del av hans fredspolitik, snarare än ett första steg på vägen till amerikanskt krigsdeltagande. En annan sak var att hans närmaste rådgivare alla uppfattade och välkomnade lagen som ett sådant steg.
