Morföräldrarna dog deporterade i Transnistriens skogar. Fadern vilar i Jerusalem, modern i den rumänska staden Suceava, dit han själv nioårig återvände efter fyra år i koncentrationsläger. När rumänen Norman Manea, 76 år, skriver sina minnen i romanform gör han det som etablerad exilförfattare i New York. Han är översatt, hyllad och har en lärostol. Men dessa memoarer är föga belåtna. De är en upprörd fresk, marmorerad av smärta. Manea är en ny bekantskap för mig. Han nämns ibland tillsammans med Bruno Schulz och anses som en av Kafkas arvtagare. Han är också poet och har givit ut samtal med Saul Bellow vars vän han blev på dennes ålderdom. Den nu försvenskade romanbiografin gör mig även nyfiken på hans novellkonst.

Metoden är den prismatiska: att vrida och vända på scener och individer, släppa dem och återvända till dem, lysa på dem med olika dagrar, reflektera i olika stämningslägen.

Det oöverskådliga livet har sina viktiga stationer. Blott femårig blir han inföst i godsfinkan till lägret, överlever, repatrieras och blir för en kort tid entusiastisk tonårig funktionär i kommunistpartiet. Sedan ingenjör, intellektuellt kringsynt, erotiskt ivrig. Författarskapet inleds relativt sent. Svårigheter med kommunistdiktaturen tvingar honom till slut i exil i mitten av 80-talet. En artikel om den berömde rumänske religionshistorikern Mircea Eliades fascistiska förflutna renderar honom smädelser från hemlandets ultranationalister.


Det djupare mönstret är den judiska identiteten. Det han kallar ghettot är en tillhörighetens judiskhet som han har förlorat. Återstår utstötthetens judiskhet, en erfarenhet som i likhet med exilens är svår att hantera med bravur. Den är på en gång formlös och åtsmitande, kravlös och full av subtila obligatorier.

Maneas stil präglas av en plågad, ironisk virtuositet som man gärna förknippar med östeuropeisk litteratur. Självrannsakan mal på, grotesken är sällan långt borta, rum och ansikten maskerar blott hjälpligt absurditetens öknar. Tonfallet erinrar om ungrare som György Konrád och Imre Kertész, om tjecker som Ludvig Vaculík och Pavel Kohout. Satirens frätande stänk påminner om ryssen Alexander Zinovjev. En främling korsar sig själv, kan man säga, i denna vitalt artikulerade och inte så sällan komiska berättarkonst.


Minnesflödet har sin upprinnelse i ett återbesök i Rumänien år 1997, efter lång tvekan. Det gamla kommunistiska ”Jormänien” lurar i faggorna. Kluven mellan det främmande och det bekanta går han längs Bukarests gator. En serie dels pinsamma, dels gripande återseenden äger rum under resans tolv dagar.

Detaljerna är det förflutnas alfabet. Föräldrarnas unga kärlek i 30-talets början är vacker som historia, men det läsaren minns är faderns trebenta fällstol på en överfull buss. På tre ben får också sonen sitta: ideologins och parollernas ”träspråk”, ingenjörsyrkets trygga kriterier, och det inre livet, där litteraturen blir möjlig.


Lidandet i fonden är omöjligt att omfatta. Manea säger sig vara immun mot alla offerroller och ser med vämjelse hur Förintelsen har blivit en kliché. När han vittnar sker det med drabbande lakonism: ”Tåget fortsatte sitt långsamma irrande, utan mål, i den förbrända sommaren, ända tills de svältande och uttorkade kropparna hade blivit till lik.”

”Huliganens återkomst” är en modig och upplivande bok, tung i reliefen, med en angenäm drapering av litterära referenser till Shakespeare, Ovidius, Kafka, Proust, Cioran och många andra.

Översättningen plågas litet av verb som har substantiverats med ändelsen -ande, som ändrande, förnedrande, svettande, upprepande. Dessa i mina öron ofta felaktiga former stör ibland, men störningen gestaltar också den livets oavslutade brötighet som Norman Manea utforskar.