Det finns en återkommande drömscen i ”Tillflyktens hus”, en liten flicka är ute och går i nattlinne och knackar på dörren till sitt hem. En man öppnar och säger att hon måste ha gått fel. Denna bild har Åsa Nelvin också målat och är omslaget på ”Gattet”, där en av dikterna slutar med orden ”jag är inte hemma”.
Samtidigt som Lejd återutger romanen ”Tillflyktens hus” återutger Norstedts Åsa Nelvins diktsamling ”Gattet. Sånger från barnasinnet”. Att läsa dem parallellt berikar läsningen åt båda håll, belyser tematiseringen av tiden och det fria förhållandet till genre.
Uppbyggnaden i romanen är suverän. Öppningen är bilden av en springbrunn som ändrar uttryck om man går nära, som skulle ha ett annat uttryck om solen sken. Springbrunnen är av sten. Stenarna återkommer i romanbygget, som börjar med att bilder beskrivs och att varje bild följs av en kommentar.
Det utmärkande draget för jaget, N, är tystnaden och alienationen som kommer med den. Gentemot Gud som hon kallar för Gudagubben eller Omänniskan. Inför modern som hon inte vill bli lämnad ensam med och som sedan dör. Den påtvingade familjen hos mostern som hon försöker avlägsna sig ifrån så fort som möjligt. Alienationen när hon studerar, när hon blir kär, när hon dricker.
Övergången till andra delen sker genom att jaget avskaffar N för att det gör detsamma vem som berättar. Vilket står i direkt relation till inledningen på ”Gattet” som börjar med raderna ”Låt inte min röst distrahera. Jag hämtar den ur andras tystnad”. Berättarens skenbara upplösning ger ett drabbande tilltal.
Inför de sista tre delarna i ”Tillflyktens hus” får läsaren med sig orden ”Kära stenar. Låt oss leka leken: Hur gick det sen?”. De sista tre delarna utspelar sig i ett och samma rum, där tre andra gestalter infinner sig tillsammans med jaget. Det är faktiskt och samtidigt skildras ett tydligt schizofrent tillstånd.
Gestalterna i ”Gattet”, som består av 41 självbiografiska sviter från barndomen, skulle ha kunnat vara personer i romanen. En central figur är den galna Moster Äster som jaget känner igen sig i. Nelvins författarskap är sammansatt och har en språklig variation som ständigt förvånar:
”Min gudfar heter KALLE ANKA/ och bor i Disneyland./ Han var inte inbjuden till mitt dop, ändå/ stod han vid fotändan av min utdragbara barnsäng,/ och viskade ordet: simhud./ Och jag vet, att hemma hos honom i Ankeborg/ slutar alla meningar med utropstecken/ precis som här./ Det är budskapet;/ HÄRDA UT!”
Förordet i båda böckerna är av Marie Öhman som skrivit en avhandling, ”Här kan jag äntligen tala”, om Nelvins hela författarskap. Nelvin föddes 1951 och fick sitt genombrott med ”Gattet” som gavs ut postumt kort efter att hon tagit sitt liv 30 år gammal. Nelvin sökte in på Göteborgs scenskola 15 år gammal och kom in som den yngsta någonsin. Hon slutade visserligen efter en termin, likväl är det lätt att dra en parallell från scenens förhållande till rum och tid, och skräcken inför rummet och tiden. I både prosan och dikten finns pinglande klockor som gör att öronen måste hållas för, dörrarna i rummen blir osynliga, moster Äster tror sig ha blivit tvingad att svälja en klocka, ett ständigt tickande visar sig vara en person med ett barn i magen som visar sig vara en tickande bomb.
En av dikterna som är tillagda i återutgivningen är ”Fönstertitterskan/ La Voyeuse”. Tanken på döden är närvarande och samtidigt främmandegjord ”hur många är så fria att de inte/ måste leva för någon annans skull/ Jag kan inte förstå varför jag klamrar mig/ fast vid livet på det här viset”.
Dikten berättar om ett förflutet triangeldrama, hur jaget ringer från gatan till den andra kvinnan för att komma nära mannen. Den lilla telefonkiosken i relation till lägenheten, att vara på insidan respektive utsidan. Utsidan som blir bekant under läsningen, efter ett tag börjar man känna igen det egna främlingskapet och förstår att den galenskap som glimtar till i Nelvins böcker också kan glimta till hos en själv. Men framför allt, att insidan inte alltid är insiktens plats.
Så länge vi upplever stunder av främlingskap inför världen kommer Åsa Nelvins författarskap att vara aktuellt.
Lägger ifrån mig boken och tittar på flickan som inte är hemma, och undrar vad tillflyktens hus egentligen består av. Kanske en upplöst tid där orden ”härda ut” mister sin betydelse för att alienationen också erbjuder något:
Mitt hjärta skall krossas
och mitt bröst
kommer att bli
mycket rymligare.
Jag blir som en kyrka inuti
