I slutet av september 1894 vandrade en 24-årig medicine kandidat genom Ångermanland på väg mot Norge. I Ådalsliden träffade han på en dyster figur, några år äldre än han själv, och fick den goda idén att locka med denne på sin vildmarksexpedition. När de från en ås såg tillbaka på landskapet nedanför uppmanade han sin dystra kamrat: ”Betrakta nu noga Liden, ty hit kommer herrn aldrig mer!”
Den som mycket riktigt aldrig skulle komma att återse Ådalsliden var Pelle Molin, född 1864 i Multrå fem mil söderut längs Ångermanälven nedanför Sollefteå. Han hade bakom sig ett par fruktlösa försök att ta studentexamen, han hade prövat på journalistik och han hade efter avbrutna studier på Konstakademien i Stockholm slagit sig ner vid Nämforsen i Ådalsliden. Fyra fattiga, men inte bortkastade år litterärt och konstnärligt bodde han där, betraktad med misstro av lokalbefolkningen.
Vandringen därifrån gick via Jormlien över till Norge; mer permanent kom han att slå sig ner i Bodø. Han slets mellan penseln och pennan; i Ådalen hade han skrivit och målat, i Norge fortsatte han att försöka försörja sig på skriverier samtidigt som han också målade.
När han dog i Bodø efter en kort tids sjukdom i april 1896 var han knappast känd som målare, men hans författarskap hade redan börjat uppmärksammas, trots att han bara hade publicerat sig i tidningar och tidskrifter. Per Hallström skrev en betydelsefull nekrolog, där Molin utnämndes till ”det kraftigast anlagda temperamentet och den med de rikaste möjligheter utrustade begåfningen” bland de unga och ännu oetablerade författarna.
När Molin debuterar i bokform ett år efter sin död med ”Ådalens poesi”, är det Norrland som på allvar gör sitt uppmärksammade inträde i litteraturen. Bokens något missvisande titel – missvisande både därför att boken innehåller prosa och därför att miljön inte bara är Ådalen – tycks ha formulerats av dess redaktör Gustaf af Geijerstam, som skrev ett entusiastiskt förord. I själva verket kan bara knappt hälften av de arton novellerna och skisserna sägas innehålla motiv från Ådalen; resten är i huvudsak knutet till Nordnorge och mest form av journalistik.
Geijerstam framhöll särskilt den dunkelt mytiska novellen ”Historien om Gunnel”, och den passade bara alltför väl in i det rådande kulturklimatet under den tid då litteraturen gärna förankrades med mer eller mindre fantasifulla trådar i det regionala: Lagerlöfs och Frödings Värmland, Karlfeldts Dalarna, Heidenstams Närke och Östergötland. Molins novell bekräftade bilden av Norrland som ett väldigt och outforskat magasin av sagor och skrock.
Det verkliga mästerverket är dock den stramare och kärvare ”En ringdans medan mor väntar”, där mannen som är på väg att skaffa hjälp till sin hustru som ska föda hamnar i närkamp med en björn. Med sådana mer realistiska noveller över lokala motiv kom han att bli en viktig impulsgivare för Albert Engström till dennes berättelser om smålänningar och rospiggar. Till det allra bästa hör också ”Sjul. Första kapitlet ur en lapphistoria”. Molins engagemang för samerna hann dock aldrig förverkligas i romanform.
Molins litterära mönster är länge norrmannen Bjørnstjerne Bjørnsons livfullt berättade och lätt romantiska landsbygdsnoveller, men efterhand med en allt större tillsats av frän realism i Strindbergs anda. När det gäller bildkonst representeras Molins ideal främst av jämtlänningen Johan Tirén, som odlade en av den yngre generationen ifrågasatt typ av situationsmåleri, men med norrländska motiv.
Den vildmarksromantiska bild av ett gåtfullt geni som Geijerstam tecknade baserades förutom på berättelserna också på några brevutdrag, där Molin själv kom till tals. Sedan dröjde det innan bilden nyanserades, men gemensamt för de större försök som har gjorts – mest inträngande i Gösta Attorps både läsvärda och lättlästa avhandling ”Pelle Molin. Hans liv och diktning” (1930) – är att det är just hans brev som bildar underlaget. Per Nilsson-Tannér bygger sin bok ”I Pelle Molins spår” (1951) nästan helt på brevcitat.
Det är inte för mycket sagt att Molins brev är en av hans viktigaste litterära insatser. Den skarpa iakttagelseförmågan är densamma som i novellerna, liksom träffsäkerheten, åskådligheten och känslan för dramatik. En sak skiljer i allmänhet markant breven från novellerna och även från artiklarna: i breven breder han gärna ut sig, medan såväl noveller som artiklar vanligen präglas av en koncentration i släkt med islänningasagans täthet.
En utgåva av Pelle Molins brev borde sedan länge ha varit en nationell angelägenhet. Men inte ens lokalt i Västernorrland har det funnits intresse för saken, trots att nya brev har kommit fram ur olika gömmor allteftersom. Carl-Henrik Berg sökte för ett tiotal år sedan förgäves pengar för att göra en brevutgåva, och när nu en verklig eldsjäl, Isabella Josefsson, ger ut ”Pelle Molins brev”, är det som egenförläggare, visserligen med tryckbidrag från Letterstedtska föreningen.
Det är naturligtvis ofrånkomligt att det i detta heroiskt genomförda ensamarbete med sina avskrifter av 173 inte särskilt lättlästa brev i olika format – somliga bara ett par fragmentariska rader, andra på åtskilliga sidor – finns fel och skönhetsfläckar. Men det förringar inte värdet av hennes insats, som i efterhand förhoppningsvis kommer att prisas även ekonomiskt.
Josefsson utesluter inte att det kan finnas okända brev undanstoppade som på sikt kan komma fram i ljuset. Genom åren har brev hittats, skrivits av och sedan försvunnit, som Carl-Henrik Berg berättar om i efterskriften; det har nog också hänt att somliga öppenhjärtiga brev har undanhållits medvetet. Molin berättar gärna om sina framgångar som förförare, inte minst i breven från Bodø, och det händer att hans formuleringar den gången var otänkbara i tryck.
Ett genomgående tema i hans brev är ekonomin, som nästan alltid är usel. I många av breven bönfaller han om lån; av andra brev framgår att han inte alltid förmådde betala tillbaka. Han återkommer också ofta till sin konstnärliga och litterära oförmåga; hans självkritik var stark. Novellen ”Historien om Gunnel”, som Geijerstam skulle komma att framhålla och som med sin mytiska sentimentalitet skulle komma att slå an, berör han i flera brev, och det är uppenbart att han är osäker om dess värde.
Den Pelle Molin man möter i breven är dynamisk, humörstyrd, uppslagsrik, utmanande och rättfram – han tycks lätt ha fått människor mot sig, men han vann också mångas djupa vänskap. Han hade ett antal tillfälliga flammor på besök i sitt hjärta, som han i ett brev kallade ”ett turisthotell” – hans rättframhet kan få en anstrykning av cynism – men han dog i armarna på en väninna, som han hade en varaktigare relation till.
Adressater är i ungdomen bland annat skolkamrater, senare konstnärskamrater och av syskonen särskilt systrarna. Till adressaterna bland konstnärerna hör Axel Sjöberg, som brukar betraktas som skärgårdens konstnärliga upptäckare; Molins entusiasm för Tiréns lokalanknutna måleri kan ha givit Sjöberg vissa impulser att inventera sin närmiljö, som Sten Karling förmodar i sin biografi över Sjöberg (1960).
Geijerstam understryker i sin inledning till ”Ådalens poesi” det motiga i Molins liv och de umbäranden han tvingades underkasta sig; det hände nog också att han i sitt rastlösa upplevelsebehov sökte upp sina strapatser. I ett brev till skolkamraten Johan Arvid Näsmark skriver han 27/4 1884 med starkt eftertryck, att ”fram skall jag genom verlden, det får djeflas hur det vill”. På tredje året i Näsåker meddelar han visserligen i en mörk stund systern Terese 12/9 1893 att ”lifvet är en leksak, som man godt hade kunnat undvara”, men ett år senare, 20/10 1894, när han har lämnat Ådalsliden sedan en månad tillbaka och befinner sig i Svolvær omgiven av Lofotens vilda kustlandskap, skriver han till konstnärskamraten Pelle Swedlund: ”Man skall någonstädes kämpa för lifvet. Sak samma på hvad plats.”
Tack vare Isabella Josefssons hängivna arbetsinsats kan vi nu följa Pelle Molin i hans kamp på de olika platser där han hamnade i livet.
