”Frälsningshistoria” låter inget vidare i en sekulariserad läsares öron. Uttrycket har väl symptomatiskt nog också frikopplats från sin teologiska innebörd och förvandlats till ett allmänt förklenande omdöme om en alltför rosenskimrat optimistisk story om framgång.

Dessa betydelseförskjutningar tvingas man omvärdera efter att ha läst Leila Aboulelas roman Minaret. Aboulela växte upp i Sudan och kom i mitten av 80-talet till London. Hon är för närvarande bosatt i Förenade Arabemiraten. Hennes första roman ”The Translator” nominerades till det prestigefulla Orange Prize for Fiction.

”Minaret” är den lågmälda och gripande berättelsen om den bortskämda sudanesiska överklassflickan Najwa. Pappan arbetar direkt under presidenten med allt vad det innebär i form av privilegier: lyxbostad, en stab av tjänare, obegränsade tillgångar på en uppsjö av bankkonton och så vidare.

En dag vänds allt uppochned. En statskupp genomförs och fadern arresteras, misstänkt för grov korruption. Resten av familjen flyr hals över huvud till London. Najwa och den strulige brodern Omar passar på att leva livet, tänker att allt nog snart skall vara som vanligt igen. Men det blir det aldrig. Fadern avrättas och exilen blir permanent.

Modern blir svårt sjuk. Broderns problem med droger förvärras tills han en dag åker fast för langning och hamnar i fängelse. Ekonomin tryter och Najwa tvingas börja hanka sig fram som hembiträde i välbeställda muslimska familjer. Plötsligt har hon själv förvandlats till en av alla dessa obetydliga varelser som så effektiva och osynliga som möjligt håller ordning på de rikas städning, tvättning, matlagning och barnpassning.

Kulturkrocken mellan muslimsk och västerländsk kultur visar sig för den icke-troende Najwa vara en bagatell jämfört med den deklassering hon tvingas genomgå.

Hon inleder en affär med en ung man hon träffade redan på universitetet hemma i Khartoum. Han är glödande kommunist och talar ofta illa om hennes pappa. Men bakom den hårda fasaden finns osäkerhet, en liten rädd pojke.

Hon träffar också en djupt troende, betydligt yngre, man, sonen i en av de familjer hon passar upp. Här växer något som liknar ömsesidig kärlek och respekt fram.

Men Najwas resa fortsätter nedåt. Hon känner skuld och saknad. Det är nu frälsningshistorien inleds. Hon känner sig dragen till den lokala moskén. Till lugnet och till människorna, särskilt till de troende kvinnor hon tidigare i sitt liv endast sett ner på.

Långsamt blir hon mer och mer övertygad. Skildringen av denna process är djupt fascinerande. Den är långtifrån entydig, knappast fri från tvivel och ambivalens.

Aboulela visar upp religionens, i det här fallet islams, existentiella och helande dimensioner på ett så djupt mänskligt och mångfacetterat sätt att även den mest förhärdade av ateister måste känna sig berörd.

Någon solskenshistoria blir det dock aldrig. Najwa rör sig fram och tillbaka i ett sorgearbete utan slut.