Tidskiften 10TAL satsar i sin andra bokutgivning på Jon Fosses poesi. Urvalet i ”Långsam musik” är gjort av Marie Lundquist, liksom den finstämda översättningen. När den landar i brevlådan tänker jag att en bok med en sådan titel förstås bör släppas på hösten. Aldrig är diskrepansen så stor mellan tidningsbilderna på mustiga långkokta grytor och den infernaliska mängd arbete som måste hinnas med. Det långsamma som skulle vara lockande blir snarast provocerande i sin ouppnåelighet.
När jag läser dikterna, de första från en samling utgiven 1993 och de senaste, tidigare opublicerade dikterna från 2010, konfronteras jag med min egen rastlöshet. Den långsamhet som i förordet anvisas som ett erbjudande, ett sätt att vara i dikten, tycks omöjlig. Är jag över huvud taget mäktig den? Eller har jag tappat förmågan att lyssna till upprepningar och dröjande ordmusik?
I ett försök att få perspektiv besöker jag Dramaten, där Fosses pjäs ”En sommardag” spelas. Troheten, bandet mellan dramatik och poesi är hos Fosse så tätt knutet att det är svårt att veta vad som kommer först. Lundquist misstänker dock i förordet till ”Långsam musik” att det är poesin som är ursprunget. Jag är beredd att hålla med. På scenen är det tomheten, det outsagda, som kallar på uppmärksamhet. Också när en replik växer ut och blir nästan fyllig är varje ord garanterad sin egen rymd.
Hemma igen, med dikterna. Vad är det man vill få syn på i långsamheten? Något vackert? Fosses poesi är vacker, men jag undrar om långsamheten med nödvändighet måste förknippas med ord som ”regn”, ”sjöbod”, ”vacker”. Den lyxiga långsamheten provocerar mig. Finns det inte en ful och skräpig långsamhet också, ett slags utbränd likgiltighet som kunde få bli poesi? Till sist måste jag släppa det. Lämna långsamhetens lov för att kunna komma vidare.
Mer än profet är Fosse mystiker. Det han skriver fram är en negativ rörelse, vars mål är tomheten. Det kan röra sig om att inte förbli människoaktig, utan istället träda ut ur bestämningen, ”och stå i lukt av salt och eld / som ett ting av gammalt trä bland andra sådana ting”. Vid ett tillfälle liknar diktjaget sig själv vid en stengärsgård, som i nästa ögonblick förlorar all sin karaktäristiska tyngd.
Fosses tomhet är så rik att den utan vidare kan delas med de döda. En farmor stiger fram och gör lika stort anspråk som de levande. I dikterna finns minnen och saknad, inte bara i förhållande till de döda. Också hos dem som lever med minnen. Två forna älskande möts på gatan och tittar ner i marken. ”Hur tänker / de som förut har älskat varandra?” undrar Fosse, och fortsätter sitt avsökande av möjligheter och omöjligheter. Skam och försoning.
Allt som är viktigt upphävs och negeras, för att bli synligt som något annat. Inte minst Gud och kärleken genomgår dessa förvandlingar, som ibland får en närmast messiansk karaktär. Någon gång ska ljuset komma, det är löftet. Dikten är en åkallan.
Bäst tycker jag ändå om de små utbrotten av naivitet mitt i mystiken. En blå båt. En het önskan: ”Å, ge oss / den långsamma musiken.” Och så i en av de sista dikterna, den finaste kärlekspoesi:
du är lika omöjlig som du alltid har varit
obegriplig
meningslös
men vacker
det är du
i all din meningslöshet.
