En kvinna och en man. Hon är litteraturprofessor vid Oslo universitet. Han är bilförsäljare i Skien, 15 mil och mentalt några ljusår därifrån. De stöter ihop på en ­musikfestival, de övernattar i hans husvagn och mot alla odds utvecklas en relation.

Hon är i upptakten utled på hela sitt liv, krisen yttrar sig i att hon har slutat sopsortera och rösta, och studenternas uppsatser orkar hon bara bläddra igenom. Hon har just fått forsknings­anslag för att skriva om en underskattad kvinnlig författare men kan inte komma igång. Hon är rädd för att publiken ska börja läsa den där författarens romaner och upptäcka att de faktiskt är dåliga.

Han, han trivs bra som bilhandlare, läser aldrig en bok och skriver bara med tryckbokstäver, en man utan handstil. Men han är inte dum, det betonas, han är glad och rolig, och har inget akademikerkomplex. Fiska och jaga är hans intressen. Han har kvinnotycke och gillar sex och det syns på honom.

Hon uppskattar hans maskulinitet. Sånt som att han sitter och kör med armbågen ut genom bilfönstret, eller sköter ratten med knät när han tänder cigaretten. Hon heter Louise, han heter Truls; jag vet inte vilka associationer namnen ger en norrman men på svenska blir det ju klar kontrast mellan fint och bonnigt.

Så det blir en Lady Chatterley-historia då: mannen av folket som äntligen kan tända den cerebrala kvinnan? Inte alls. Louise är erfaren och frigjord, hon vet precis hur hon vill ha det och är bara lycklig över att ha hittat ”nån som stämmer med hennes åtrå”. Det erotiska beskrivs över huvud taget inte särskilt kroppsligt, men en återkommande detalj är att de älskar ”på rena lakan”.

Det är mindre det könsliga ­mötet än kulturkrocken som ­författaren vill åt, hon vill göra en avslöjande och kanske roande skildring av klasskillnader. Mycket i detta är dock ganska förutsägbart. Umgänget i den akademiska miljön – det kunde lika gärna ha handlat om medieeliten – med all kon­venans och konkurrens verkar så trist att man knappt står ut med att läsa om det. Fisketurerna tycks avgjort mer givande, även om det aldrig nappar.

Det viktigaste är att berättelsen utgör ett experiment med omvända maktpositioner. Det är kvinnan som är i överläge, genom sin samhällsposition och sin (bara tillfälligt förlorade) upplevelse av att ha ett meningsfullt arbete.

I Truls liv är kvinnan viktigare än mannen är i Louises. Han är den som vill ha förhållandet, den som driver att de ska träffa var­andras barn och varandras vänner. Hon fogar sig motsträvigt. Det är han som blir förälskad och sårbar. Svag. ”Jag älskar dig” slinker bara ur henne en gång, i ett sms när hon är full, och efteråt kan hon omöjligt minnas om hon skickade det eller inte.

Hon dricker så mycket att han protesterar. Hon upplever själv att det är hon som intar mannens roll, ”degenererar till karl”, plötsligt förstår hon vad en gammal man får ut av att ha en ung älskarinna. Det är nämligen stor åldersskillnad mellan de båda också, han är yngre och det kan alla se när de uppträder som par, ty hon är 46 och han bara 42. (Skojar Vigdis Hjorth här eller menar hon allvar? Jag vet inte.)

Hela vägen är det kvinnans upplevelse som återges, hennes tankar och analyserande av förhållandet. Men det sker i tredje person: ordet ”hon” hamrar genom texten.

Hade det då inte varit enklare och framför allt mer engagerande att berätta i jagform? När en utomstående begär att vi ska intressera oss för en ”hon”, då åligger det berättaren att visa varför denna person är intressant. En jagskildring får lättare inbyggd auktoritet: varje människa, om också fiktiv, kan kräva intresse för sitt eget liv.

Kanske valde Vigdis Hjorth bort jagformen för att inte själv bli förväxlad med huvudpersonen. Fast historien har så starka drag av konstruktion att det borde minska risken.

Just som jag nedskrivit denna fundering upptäcker jag att Hjorths senaste bok, nyss utkommen på norska (Hjulskifte är från 2007), har titeln ”Tredje person entall”. Tydligen gillar hon ”hon”.