Två kvinnor står i centrum i Khaled Hosseinis nya roman Tusen strålande solar. Mariam växer upp i fattigdom i Herat. Hon skälls för harami, alltså oäkting. Hennes far, en av de rikaste männen i Herat, hade redan tre fruar när han gjorde en kvinna i hushållet med barn. Pressad av hederskulturen, främst upprätthållen av fruarna och deras familjer, förvisar han Mariam och hennes mor till en liten hydda utanför staden.

När han besöker dottern berättar han för henne om den persiska kulturens vagga i Herat och de filmer han visar på sin biograf. Men Mariam kommer aldrig dit. Hon får bara berättelserna och sin mors bitterhet, en bitterhet hon för vidare när hon blir bortgift med en äldre man i Kabul, Rashid. Hon kommer dit som tonåring 1973, tvingas bära burka och misshandlas av mannen.

Laila är 20 år yngre, dotter till en lärare som vill se ett modernt Afghanistan (även om han ogillar kommunisterna, hävdar han att kvinnorna aldrig haft det bättre i landet än under det kommunistiska styret) och en mor som drivs allt längre in i sitt fanatiska stöd till en av de krigsherrar som beseg­rade ryssarna innan han visade sina egna tyranniska ambitioner.

När Lailas föräldrar ­dödas under inbördesstriderna sedan den ryska ockupationsmakten dragit sig tillbaka, tas hon om hand av sina grannar, Rashid och Mariam. Hennes barndoms vän och tonårs älskade Tariq har lämnat Kabul, men innan dess för­enades Laila och Tariq i ett samlag. För att inte barnet skall bli stämplat som harami ser Laila snabbt till att bli gift, med Rashid.

Genom att följa kvinnornas öden i Kabul kan Khaled Hosseini också teckna de traumatiska skeendena i Afghanistan från 70-talets oroligheter, över kommunisttiden, den sovjetiska ockupationen, striderna mellan olika krigsherrar och talibanernas skräckvälde till kriget mot terrorn.

Det var en stor upplevelse för Laila när hennes far tog med henne och Tariq till buddhorna i Bamian. När talibanerna förstör dem, krossar de också alla drömmar om tolerans mellan de olika folkgrupperna. Minnet av ett annat liv suddas ut. När Lailas familj äntligen bestämmer sig för att försöka lämna Kabul är det typiskt att Laila blott minns brottstycken ur den 1600-talsdikt som hon lärt sig att älska av sin far: ”Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak / Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar”.

De tusen strålande solarna har fått en ny och ödesdiger innebörd i Kabul under striderna. Nu strålar raketer och missiler från himlen. Det suddar ut skönheten och hoppet i dikten, liksom i Lailas minnen och drömmar. Och föräldrarna dödas innan familjen hinner lämna Kabul.

Så förankras de historiska skeendena i gestalterna. Mariam är till en början hatisk mot den unga hustrun. Men sedan Laila gripit in när Rashid misshandlat Mariam skapas ett band, en reservationslös förtrolighet, mellan de två kvinnorna. Tillsammans kan de uthärda, tillsammans kan de planera sin flykt från tyrannen. Deras öden blir också oupphörligt förbundna genom det våldsamma slutet av familjedramat.

Laila är den begåvade och västorienterade kvinnan, Mariam är redan från början offer för en petrifierad förtrycksstruktur. De representerar båda de förrådda kvinnorna. Rashid blir den som upprätthåller förtrycket i hemmet, men även han är offer för samma förtrycksmönster. Varken han eller Mariams far hade en ­reell möjlighet att överskrida den givna sociala ordningen.

Så speglas det personliga och det politiska i vartannat. Men kvinnorna gör motstånd. De utmanar makten i hemmet, och de utmanar talibanerna genom att se på tv och video; det blir en motståndshandling att se ”Titanic”. Drömmen om ett liv bortom det religiösa förtrycket yttrar sig på alla nivåer i livet.

Liksom i debutboken ”Flyga drake” väver Khaled Hosseini fint samman de individuella ödena med de politiska skeendena, men det finns också en melodramatisk dragning hos honom. Den nya boken skäms av de idylliserande inslagen mot slutet; det blir lätt gråtmilt, som om Hosseini måste skapa en harmonisering i den romantiska berättelsens anda efter allt det fruktansvärda som tidigare skett. Men det förtar också kraften i historien. Slutet gott, allting gott? Nej, men risken finns att övergreppen reduceras till stationer på vägen till försoning. Khaled Hosseinis nya roman är dock bättre än så.