Vid en första anblick klingar receptet välbekant. Nyskilda föräldrar, ensam på landet, spänningar inför högstadiet och bästisen kvar i stan. Den unga berättaren Mona joggar, badar och sms-ar och får för sina självupptagna politikerföräldrar inte ens ta hål i öronen.
Det förpubertala livet suger, det vet vi. Men visst händer det något, det gör det ju. Alltid. På sommarlovet. Ett oväntat möte. Ett äventyr. En mörkhårig främling som uppenbarar sig vid badbryggan. Men här inte riktigt som man kunnat föreställa sig. Denna mörkhåriga främling har nämligen svans och bor i skogen.
Mårten Melin visar återigen hur klichéer får förnyad kraft av det absurdas inbrott. Med sin plötsliga prosa inympar han det fullständigt osannolika i en vardag så nedtonad och på pricken att vi redan har upplevt den. Kontrasten laddar berättelsen med oerhörd potential, så pass att det stundtals spränger av betydelse.
Melin tar dock inga genvägar, det har han visat i en rad starka och egensinniga verk de senaste åren. Att den mörka främlingen, vid namn Mikael, visar sig vara ett troll, hade i en sämre bok gjorts till berättelsens motor, något att väva intrigen kring, antyda, avslöja – en klassisk gåta. Möjligen hade Mikaels trollighet fått symbolisera ett djupare utanförskap, en metafor för det moderna samhällets undanträngande av ursprungsbefolkningar och minoriteter. Eller liknande.
Inte här. Här vävs en synnerligen levande väv, full av infall och stickspår, av trevande närhet och spirande kärlek, ömsint skildrad. Det kretsar visserligen kring Monas osäkerhet inför denna högst ovanliga egenskap att vara troll. Det funderas en del, viss hotfull stämning tränger fram.
Men det handlar om så mycket mer.
Inte för en sekund blinkar berättaren, inte ett ögonblick vacklar tonen. Detta är vad som händer. Det finns troll, det finns kärlek större än livet, visst gör det. Det har ju många vittnat om, några av våra allra största författare till och med. Och den som ändå tycker att Monas osannolika förälskelse bör tolkas som ett tecken på något annat, undanträngd dödsdrift exempelvis – den måste nog lära sig läsa med hjärtat. För det gör man så gärna, när man läser Mårten Melin.
