Bilderboken Josefs resa ger en söt, trygg och lagom spännande upplevelse av en arabisk familj, deras hus och stadslivet. Upplevelseperspektivet ligger hos pojken Josef som för första gången får följa med sin pappa till ”pappas gamla land”. Och Josefs intryck av det gamla landet, formas efter mallen europé på besök i det mytomspunna Österlandet.
I ”pappas gamla land” är det ”så mycket folk!”, alla pratar på en gång, tanterna har sjal på huvudet. Man sover på taket under stjärnbeströdd himmel. Farfar har en tam falk och hans gamla moster som sitter i ett hörn för sig själv är nog en riktig häxa. Och naturligtvis, som i en riktig 30-talsfilm, kommer Josef bort när han och pappa besöker basaren. Gossen blev alldeles yr av allt pratande och tjoande och doften från de färggranna vattenpiporna. Man väntar nästan att Hercule Poirot ska dyka upp och ta sig an fallet. Men det är förstås urgamla moster som uppenbarar sig och sveper in Josef i sin sjal och för honom hem.
Det är en helt förtjusande berättelse med ljuvliga bilder av ett Österland som kanske bättre hör hemma i 30-talets reseguider. Sedan finns det säkert ett och annat barn som i verkliga livet kommer till denna ljuvliga värld med muromgärdade trädgårdar med underbara springbrunnar att bada i. Men hur söt en bok än är så traderar den det sätt att beskriva Orienten som Edward Said vänder sig mot i sin nu klassiska bok ”Orientalism”. Orienten som det andra – det tjusande Österlandet.
En fortsättning med kusinens besök hemma hos Josef vore spännande att få läsa. En fortsättning där ”morbrors nya land” framstår som annorlunda, exotisk, spännande och lite farligt – där Västerlandet blir det andra/det främmandegjorda.
