Katarina Wennstam ger nu ut den avslutande delen i sin trilogi om mäns våld mot kvinnor. Titeln ”Alfahannen” syftar på romanens negativa pol, en framgångsrik skådespelare som utövar sexuellt våld mot unga kvinnor som inte kan motstå hans charm. Det kan vara förhoppningsfulla skådespelerskor, kvinnor som sköter marktjänsten vid filminspelningar eller kvinnor som Jack Rappe, som den vedervärdige heter, träffar på krogen. Alla kan vittna om hur han med manipulativ övertalning, eller med hot och våld om inte övertalningen räcker, driver genom sin sexuella vilja.
Till slut får en av kvinnorna nog. När han försöker tvinga sig till ett analt samlag hugger hon mot Rappes mage med en flaska. Hon ställs inför rätta för mordförsök. Vi får följa både vägen till den slutliga försvarshandlingen, utredningen av det eventuella brottet och rättegången. Dramatiken mellan den unga kvinnan och Rappe är ett kraftcentrum i romanen.
Dess andra kraftcentrum är det trevande förhållandet mellan åklagaren Madeleine Edwards och polismannen Mats Hjörne, vilka vi känner igen från Wennstams tidigare romaner.
Gestalterna och relationen mellan dem är schabloniserade, och Katarina Wennstam slarvar även en del med språket. Hon skriver ”tveksam” istället för ”tvivelaktig”. Hon vet inte vad ett superlativ är, och hon litar inte på sina adjektiv utan förser dem ofta med onödiga förstärkningsadverb som desarmerar ordens inneboende laddning.
Där är hon representativ för svenska författare av spännings- och kriminalromaner, men Katarina Wennstam avviker också från den gängse undermåligheten genom att hon har ett ärende och att hon vågar lita på kraften i den historia hon berättar. Hon tecknar en juridisk, moralisk och psykologisk konflikt med vittförgrenade konnotationer, hon behöver inte ta sin tillflykt till det befängda konspirationstänkande som annars odlas i genren.
Ty Katarina Wennstam vet vad hon vill, hon kan sitt ämne och hennes skrivande drivs av ett aldrig sviktande engagemang. Hon skriver om behandlingen av våldtäktsoffer i förundersökningar och rättssalar, om juridiska gråzoner och om petrifierade genusmönster i både polis- och filmvärlden.
Om hon ibland blir förutsägbar i sin kritik beror det på att förhållandena är entydiga, men icke desto mindre bör de nagelfaras. Dessutom lyckas Katarina Wennstam skapa förtätad dramatik i en svensk rättssal, något som borde vara omöjligt med tanke på hur impregnerade vi är av brittisk och amerikansk rättegångsdramatik.
