Flickan ligger i sin säng, hon hör grinden gnissla på det speciella sätt som signalerar söndag och leverans av frukostbröd. Söndag betyder också att gå i mässan och besöka moderns grav tillsammans med fadern och de två bröderna. Från sitt fönster ser flickan vilohemmet mitt emot där galningar rör sig bakom gardinerna och där kanske också hennes mor finns, såvida hon inte är i Bergen-Belsen eller bortrövad till något sovjetiskt land.
Modern vars hemlighetsfulla död man inte talar om finns i en grav formad som en bok, men hon finns också i en bok som heter ”Jane Eyre” och som handlar om en galen kvinna gömd på en vind. Modern kan vara den patient i vit nattskjorta som en dag faller från vilohemmets övervåning medan flickan tittar på och ropar på hjälp. Den sorgsne fadern låter flickan läsa moderns efterlämnade böcker och hon bestämmer sig för att bli författare för att kommunicera med denna bok-mor. Flickans liv är en bok, en bok som är en grav. Den vita gravstenen med inristade tecken är ”min övergivna mors bokomslag”.
Nuria Amats ”Det mest privata” skildrar i extrem förtätning en barndom och uppväxt präglad av gravar och böcker. Det är en roman som det känns helt naturligt att vistas i men som är svår att beskriva när man lämnar den. Det går egentligen inte att skilja ut något ur denna språkkropp där varje ord är sammanvuxet med nästa och där inget händer längs en tidslinje; allting händer hela tiden och författaren återvänder gång på gång till den handfull avgörande upplevelser som format hennes liv och där fallet från fönstret är själva urscenen. Ur den växer allt det övriga – böckerna, gravarna, galenskapen, döden, äktenskapen och orden.
Men naturligtvis finns här ett förlopp, som verkar sammanfalla med förloppet i Nuria Amats eget liv. Hon föddes 1951 (eller 1950, uppgifterna växlar), blev tidigt moderlös, växte upp i högreståndsmiljö i Barcelona, skriver på spanska trots sitt katalanska ursprung, arbetar vid sidan av författarskapet med biblioteksvetenskap och informationsteknologi. Och vill man se barndomshuset, den sorgsne fadern eller fönstret varifrån kvinnan föll behöver man bara uppsöka författarens hemsida. Med nästan proustsk uppmärksamhet ägnar sig Amat åt den miljö som är hennes egen, vänder och vrider på den och genomborrar den, men utan att egentligen detaljerat beskriva dess yttre.
Det är genomgående så i denna roman som är en själens biografi: allting i den yttre världen underordnar sig det starka mönster som är flickan och författaren Nurias personlighet. Den yttre världen, alltså det som kallas verkligheten, smälts ner och återuppstår i skeenden som av flickan och författaren tolkas så personligt att man inte längre känner igen det yttre i dem. Så uppstår bilden av ett liv, ett specifikt liv som inte liknar någon annans.
Nuria Amat smälter, sammansmälter, formar nytt; formar något som är både unikt och intimt, som den kropp av ord som syns på bokens omslag. Det är ett oavbrutet fascinerande sätt att berätta om verkligheten.
