Skälet till att jag älskar Christine Falkenland, till att min glupska själ blir lycklig av att öppna en ny bok av henne, är att jag vet att överdådet väntar. Aldrig har hon serverat något avsvalnat, snålt eller sunt. Oftast slutar det med att det inte går att få ner en endaste bit till, och det är underbart.

Det har gått två decennier sedan Falkenland första gången hänförde med sin poesi, från mitten av nittiotalet har hon framför allt verkat som prosaist. Under hela den tiden har jag väntat på fler dikter, längtat efter formatet som verkligen förmår bära det storslagna innehållet. Fram tills nu. För Falkenlands nya bok, ”Sfinx”, lämnar inget övrigt att önska. Den är precis som den ska vara.

Romanen utgörs av ett antal brev till Claire, skrivna av Felix första hustru, mannen som nu är gift med Claire. Av en händelse har brevskrivaren fått veta att hennes tidigare make gift sig rikt, fått en son och slagit sig ner i en vit villa i ett av Göteborgs välbärgade kvarter. Själv har hon för dotterns skull bytt till sig en liten lägenhet i området strax intill. Kvinnan är konstnär, fattig sådan, och måleriet har på något sätt gått i stå. Minnet av äktenskapet ömmar, men det är först vid åsynen av Claire som smärtan slår ut i full blom. Och den slår ut som avund. Hur har Felix, den gråbleka kvinnoplågaren, lyckats fånga en gudinna som Claire? Hur kan ett liv så nära, inom räckhåll, vara så fulländat och så avlägset? Kärleken, huset, sonen. Allt som borde ha varit hennes.

Den första hustrun skriver till Claire för att berätta sin historia, för att tvinga den perfekta kvinnan med det perfekta livet att ta del av smärta och låghet, och av Felix sanna natur. Beskrivningen av henne själv och Felix som unga makar står i bjärt kontrast till den fräscha idyll som Claire förverkligat i villan. Diskrepansen har enligt brevskrivaren att göra med Felix metamorfos, men framför allt med hennes egen otillräcklighet i jämförelse med Claire. ”Allt ligger för dina fötter”, skriver hon, och ”avund är bara början på de känslor som jag hyser för dig.”

Ja, det är bara början. För den här romanen, monologen, har så många möjliga infallsvinklar att den räcker för att läsa om och om igen. Inte minst handlar den om klass. Mitt i närstudien, den psykologiska nedstigningen, blir klass och kön synliga. Falkenland skriver hur klass känns, att ha välståndet som granne, alldeles intill, men bara så att det kan lysa i ögonen och värka i bröstet. ”Inte visste jag att det skulle bli svårt att andas i skuggan av er.”

Avund är en av kyrkans ärkesynder, och det har förstås varit ett effektivt sätt att tysta den som inte är nöjd med sin lott. Men Falkenland skriver fram en medveten avund som får liv, som äter sitt värddjur, vars missunsamhet växer i takt med att hon hänger sig åt den. Så förlorar hon också det hon har och älskar.

Varför brevskrivaren vill bli den andra hustrun är lätt att se. Alla vill bli henne, ett ideal. Men varför vill hon bort från sig, varför hatar hon sig så? Kanske för att hennes billiga kläder är sinnebilden för misslyckandet? Hon är en ”defekt konsument” med Zygmunt Baumans ord, en icke-ägare utan existensberättigande. Kanske beror självhatet också på att åldrandet är en större kränkning för den som är ensam.

Dottern, Ma, växer och håller ohjälpligt på att förvandlas från världens centrum till perifer tonåring, vilket skildras med Falkenlands skarpa blick på föräldraskapets förskjutningar. Samma blick riktar hon mot självbedrägeriet. Brevskrivaren sätter sin kropp i hårdträning, hon hoppas bli en helt ny skapelse. Men det är ett bedrägligt våld, de yttre förbättringarna förmår inte förändra något i grunden.

Att stå utanför och längta in, verkligen begära det som finns där, är riskfyllt. Den första hustrun är en fara, krafterna väldiga. Avundens spegel, grämelsens och vansinnets, vränger världen för henne. Hon vet sig ha en teaterscen inom sig där allt är fantasi, ändå börjar hon omsätta sina fantasier. Hennes brevväxling är en katt-och-råtta-lek, ryslig och grym i sina kast mellan förbindliga tonfall och rena hotelser. Ingen ska tro annat än att det är på liv och död alltsammans.

Och så blir brevskrivaren en Falkenlandsk syster. Hon delar det frätande, gurglande, bottenlösa som blivit dessa kvinnors kännemärke. Falkenland slipar deras självförakt för varje bok, deras kvalmiga dunster blir allt starkare. Kvinnan. Utanförkvinnan. Hennes vålnad, paria, tränger sig närmare. Abnormiteten som förskjutits ur drömmen. Ut ur kärleksdrömmen, ur välståndsdrömmen och alla andra rimliga drömmar som finns.

Vad är mer att säga, än att Falkenslands roman väcker varje grön kollegas avund. Det är så här det ska göras. Varje ord är välfunnet, varje nyans övertygande. Dramatiken är mer plågsam och bilderna mer skoningslösa än någonsin. Bibelspråket får åter liv i det köttsliga, när hon drar ner det höga och gör anspråk på det stora. Med ”Sfinx” befästs ett författarskap som utmärks av en sällsynt kombination av djärvhet och skicklighet.