Otillbörligt gynnande av släktingar vid tillsättning av tjänster. Så lyder ordbokens definition av fenomenet nepotism. De flesta torde vara överens om att nepotismen är en dålig företeelse, oundviklig ibland, kanske rentav ofta förståelig, men definitivt inget som bör uppmuntras. Den amerikanske författaren och journalisten Adam Bellow vill få oss att ompröva denna djupt liggande negativa hållning i en uppmärksammad och kontroversiell ny bok med titeln Nepotism. En historia om gener, pengar och politik. Men är en omvärdering verkligen möjlig?

Bellow är inte sen med att bemöta sådana ryggmärgsreaktioner. Och han slår också tidigt fast att det kan tyckas som om han talar i egen sak. Hans far är ju ingen mindre än Nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow. Det kan väl inte uteslutas att man med detta efternamn haft något lättare att bryta sig in
i journalistikens och förlagsvärldens hårt bevakade finrum? Nej det kan det inte, menar Bellow junior, men samtidigt visar hans och otaliga andras exempel på hur nepotismen förändrats i riktning mot en mer demokratisk och meritokratisk anda. Den nya nepotismens barn är väl medvetna om folks starka misstro mot svågerpolitik i alla dess former, och har därför en vilja att hela tiden arbeta hårdare och prestera mera i syfte att visa omgivningen att deras positioner är välförtjänta. Detta är det ena av Bellows två viktigaste argument i plaidoyern för vad han kallar den nya nepotismen.
Det andra argumentet är i grund och botten biologiskt. Människan har som biologisk varelse en nedärvd strävan att hjälpa och gynna sin avkomma. Samma beteende kan också iakttas i naturen, understryker Bellow i ett fascinerande men problematiskt kapitel om nepotismens naturhistoria. Här påvisas med stöd av naturvetenskaplig forskning hur nepotismen är grundläggande för alltifrån slemsvampar till myror och kalråttor. Men, som Bellow understryker, när biologer talar om nepotism handlar det om något mycket specifikt, nämligen benägenheten hos en organism att avstå från fortplantning till förmån för nära biologiska släktingar.

Det korta svaret på om människan är nepotistisk av naturen, om den ligger i våra gener, är, enligt Bellow, ja. Men Bellow är välgörande tydlig när han poängterar att man inte kan föra allmänna resonemang om mänskligt beteende grundade på jämförelser med beteendet hos djur: ”Det går inte att härleda det mänskliga beteendets ”borde” från den biologiska naturens ”är”.” Människornas nepotism är inte som djurens enkel, statisk och förutsägbar. Hos oss lever, utvecklas och modifieras nepotismen i och av kulturen. Merparten av Bellows bok består därför av ett försök att skriva nepotismens idéhistoria.

Det är ett synnerligen ambitöst projekt som sträcker sig över hela västerlandets historia, med nedslag också i nepotismens historia i Kina, Indien och Afrika. Från den ”klassiska nepotismen” hos hebréer, greker och romare rör vi oss sakta fram mot nepotismens ”guldålder” där författaren exemplifierar med längre fallstudier av bland annat familjerna Bonaparte och Rothschild. Bokens andra del behandlar nepotismen i Nordamerika och sträcker sig från de tidiga kolonisatörernas och nationsgrundarnas nepotism fram till två senare politiska dynastier: familjerna Roosevelt och Kennedy. Det är hos den sistnämnda som Bellow spårar fröna till den nya ”meritokratiska nepotism” som sedan dess genomsyrat stora delar av den amerikanska politiska kulturen.
Nepotism har alltid funnits och kommer alltid att göra det. Den relevanta frågan är därför inte om den ska avskaffas eller ej, utan om den utövas på ett bra eller dåligt sätt. I det avslutande kapitlet om ”nepotismens konst” argumenterar författaren för en pragmatisk och ansvarsfull nepotism som tas i bruk för att skapa ett rättvisare och mera demokratiskt samhälle.

Lyckas då Bellow omvända läsaren? Det är tveksamt. Han öppnar i och för sig våra ögon för fenomenets komplexitet, att det inte är svart eller vitt. Men misstanken om att här ligger en unken ideologisk agenda och puttrar under ytan kan man dessvärre inte helt befria sig från. Å ena sidan vill Bellow utvidga nepotismen i universalistisk riktning, så att den inte längre bara omfattar nära släktingar utan i princip hela nationen. Men å andra sidan tycks han vilja se en återgång till den patriarkala kärnfamiljen som samhällets grundläggande enhet, ett lämpligt ”botemedel mot den moderna individualismens normlöshet”.

Att det i slutändan handlar om manlighetens kris blir uppenbart när författaren sörjer den traditionelle, premoderne patriarkens frånvaro: ”Att ta efter de dynastiska familjerna skulle vara ett bra sätt att komma tillrätta med några av den moderna tillvarons största problem. Människor som känner att någonting saknas i deras familjerelationer har helt rätt. Söner beklagar sig ofta över att de inte har en nära relation till sin far, och det finns en anledning - de befinner sig inte längre ute på stäppen och lär sig jaga och fånga sitt byte, eller i familjens hantverk eller rörelse.”
Frågan är förstås om en så djupt motsägelsefull ekvation kan fås att gå ihop. I vilket fall får Bellows intressanta bok ses som ett ovanligt tydligt exempel på den ideologiska uppfinningsrikedom som följer i den nya kapitalismen kölvatten.