Mångordighet för hela slanten får den som köper Lukas Moodyssons roman ”Döden & Co”. Den handlar om den medelålders författaren Lucas vars pappa oväntat dör, och om hans väg mot att acceptera vad som hänt. Det är svårt därför att relationen till pappan är bristfällig. När Lucas var helt liten skiljde sig hans föräldrar.
Och som 14-åring tvingades han uppleva att pappan utan att ange orsak kastade ut honom från sitt hem. Under återstoden av livet är deras kontakt ytlig och fadern går allt djupare in i alkoholism och psykiska problem.
Så när Lucas blir faderlös saknar hans sorg all konkretion. Få minnen, inga gemensamma erfarenheter, bara en gammal bitterhet över att ha blivit övergiven.
Och det är här mångordigheten kommer in, pratigheten som bygger upp nästan hela romanen. Lucas stänger in sig i sin lägenhet och romanen beskriver maniskt ordrikt det han sysslar med där. Vad han gör är att surfa på nätet. Han tittar på bilder av döda människor och utnyttjade människor och nakna människor, han läser om fotomodellers liv och fantiserar om ett liv tillsammans med dem, han spelar ett oändligt antal schackpartier med okända som han sen försöker kontakta. För en författare på jakt efter stoff är internet en bekväm och outtömlig källa.
När Lucas inte surfar ägnar han sig åt att minutiöst och sentimentalt rekonstruera förhållandet till en flickvän som lämnade honom för tjugo år sen, samt åt att minnas föremål från tiden då han ännu fick bo med sin pappa.
Han beskriver också ett stort antal havererade romanprojekt; en orsak till att han skriver som en skållad råtta är att han lider av skrivkramp. ”Och jag tänker att det förstås är detta jag skall skriva om: hur svårt det är att skriva, hur svårt det är att tänka.”
Så småningom ger han sig ut på en lång resa till Thailand och Filippinerna för att avslöja barnprostitution och lidande. Dock lyckas han aldrig lämna sina hotellrum, och till slut avslöjas att hela resan är en fiktion, framdrömd hemma i Lucas säng. Men vid det laget har han lyckligtvis kommit till ett slags försonig med minnet av fadern, och också flickvännen från det förflutna har dykt upp (i fantasin åtminstone) för att korrigera hans idealiserade bild av det förflutna. Och sen är det bara att sätta igång och skriva den roman läsaren har lagt bakom sig!
Som det kanske framgått är detta en berättelse uppbyggd av klichéer: den frånvarande fadern, den förlorade idealkvinnan, de hjälplösa försöken att nå en avlägsen yttervärld, författaren med skrivblockering, den hjärtevärmande försoningen på slutet.
Det underliga är att Moodysson tycks gå in i dem med hull och hår, med det blotta reproducerandet som mål. Att acceptera sitt förflutna är en förträffliga sak. Men att gestalta accepterandet i ett konstverk kräver mera intellektuellt och gestaltande arbete än vad ”Döden & Co.” vittnar om.
