Socialantropologerna Aje Carlbom och Sara Johnsdotter har samlat texter från ett antal skribenter som presenterat forskning som står i strid med dominerande vetenskapliga teorier och rådande samhällsvärderingar. Marie Carlsson skriver om våra fördömande attityder mot feta människor, och ifrågasätter med hjälp av bland annat forskningsrön att fetma med nödvändighet leder till ohälsa.

Ekonomihistorikern Daniel Ankarloo kritiserar vetenskapligheten i det ”nationalekonomiska skråets” neoklassiska teoribygge och anklagar svenska nationalekonomer för vad som närmast kan beskrivas som sekteristisk självgodhet.

Sociologen Eva Kärfve redogör för den uppmärksammade vetenskapliga striden om damp och ADHD som för några år sedan rasade mellan henne och en grupp läkare vid Göteborgs universitet.

Filmvetaren Mariah Larsson uppmärksammar den moraliska panik som råder om ungdomars porrsurfande. Och Aje Carlbom, Göran Adamson och Sara Johnsdotter skriver alla om svårigheterna att föra en evidensbaserad samhällsdebatt om integrationspolitik och därmed sammanflätade fenomen som rasism, islamism och kvinnlig omskärelse.

Den grundläggande tesen är att forskning som uppfattas som politisk inkorrekt ofta bemöts ovederhäftigt både inom vetenskapen och i det offentliga rummet. Viktig kunskap går därmed förlorad för såväl forskarsamfundet som för samhället i stort.

Tesen som sådan är inte ny, utan snarast att betrakta som en vedertagen vetenskapsteoretisk sanning. Ändå är det intressant att få problemet belyst med dagsaktuella svenska exempel. För plötsligt står man som läsare där, öga mot öga med sina egna fördomar och undrar: Varför tycker och tror jag egentligen som jag gör? På vilka grunder vilar min verklighetsbild? Vem eller vilka är det som präglar mina åsikter och värderingar?

Det är nyttiga frågor att påminnas om alldeles oavsett vad man anser i sak om den forskning som lyfts fram i ”Goda sanningar?”