Ännu fem år efter tragedin i Knutby diskuteras huruvida den i första hand bör hänföras till pastorn Helge Fossmos speciella personlighet eller till den religiösa miljön i församlingen. Att medlemmarna i församlingen lyfter fram Fossmos personlighet som viktigaste orsak och att Fossmo själv framhåller miljöns betydelse är kanske inte ägnat att förvåna. Fossmo har dock fått stöd av ett antal personer som ser det sektliknande draget i församlingslivet som en bidragande orsak till händelseförloppet. En av dessa är sociologen och religionsvetaren Eva Lundgren som framför sina uppfattningar i boken Knutbykoden .
Att Eva Lundgren närmar sig ämnet som forskare gör att man förväntar sig ett förutsättningslöst förhållningssätt. Det är naturligtvis ingen lätt uppgift att avgöra vilken roll den religiösa miljön har spelat för de dramatiska händelserna och man förvånas över att Lundgren inte är mer utförlig när det gäller den metod hon använt sig av för att komma åt detta – särskilt som denna framstår som ytterst problematisk. Till stor del bygger hon nämligen på information från den person som mer än de flesta borde vara angelägen om att framhålla just församlingens roll för detta, nämligen Helge Fossmo själv.
Genom Fossmos berättelse ska vi alltså övertygas om att det var omgivningen snarare än han själv som var den egentliga boven i detta drama. Man får hoppas att polisutredningen om fallet har skett utifrån ett mer kritiskt förhållningssätt.
Som läsare blir man också fundersam över vilka syften den vetenskapliga legitimiteten egentligen tjänar. Vad är detta för ett slags bok egentligen? Förlaget har valt att pryda den svenska utgåvan med ett uttalande från en norsk tidning om att boken är mer fängslande än Stieg Larssontrilogin. Innehållet förstärker också misstanken om att boken hör hemma i deckargenren snarare än i en vetenskaplig genre. Lundgren har valt att dramatisera berättelsen på ett sätt som uppenbarligen är ämnat att kittla läsaren, inte minst vad gäller de smaskiga detaljerna om den så kallade barnflickan Sara Svenssons sexuella böjelser. Lundgrens försäkringar om att de ingående beskrivningarna är nödvändiga för att förstå händelserna i samband med mordet och mordförsöket synes minst sagt bräckligt underbyggda. Det hela är försåtligt eftersom Lundgren har en förmåga att levandegöra såväl de personer som händelseförlopp hon behandlar. Här ges också en delvis ny bild av förhållandena och det är synd att det är så svårt att avgöra tillförlitligheten av denna.
I berättelsens dramaturgi ingår också föreställningen om att Fossmo efter hand – Lundgren har intervjuat honom under flera års tid – bryts ned och ger upp sitt inre motstånd för att gradvis närma sig ”sanningen” om det som har hänt. Historien om Thomas Quick borde dock ha lärt oss att det inte är så enkelt att avgöra vad som är sanning och fiktion när det gäller personer som sitter inspärrade och samtidigt genomgår en terapeutisk behandling.
En paradoxal konsekvens av framställningen blir också den att vissa enskilda personer lyfts fram som avgörande för händelseförloppet i kraft av egna intressen – detta trots att Lundgren alltså säger sig vilja fokusera på den religiösa miljön i sin helhet. I boken spelar Åsa Waldau en central roll och denna beskrivs på ett sätt som gör att man som läsare suggereras att tro att det trots allt var en galen människa snarare än själva miljön som spelade störst roll för förloppet – om än en annan person än den vi kanske trodde.
Knutby fortsätter således att vara en gåta och om det finns en kod att knäcka har detta ännu inte skett. Nya inlägg i frågan är att vänta.
