Berömmelse är ett flyktigt ting. Gårdagens storheter på par­nassen är numera bortglömda i mediebruset. Ja, minns att du är dödlig, som slaven viskade till kejsaren. Detta är ett öde som drabbade Richard Yates, krigsveteran, copywriter och talskrivare åt Robert Kennedy. Bland annat. Men framför allt en lysande prosa­författare som framgångsrikt debuterade med romanen Revolutionary Road 1961, och som var på gränsen till att få National Book Award. Så blev det inte och Yates kunde aldrig riktigt komma upp i nivå med debutboken. Istället blev han, påpekar Richard Ford i sitt utmärkta förord till den svenska översättningen, en författarnas författare, antagligen en ganska tvetydig utmärkelse för den som vill bli läst och kanske även tjäna en slant. Idag är romanen, 16 år efter författarens död, återupptäckt och har fått det som något vagt brukar kallas kultstatus. Kers­tin Gustafssons översättning är på det hela taget utmärkt, även om det som så ofta när det gäller översättningar från i synnerhet amerikansk engelska blir väl många ”vännen” och ”lyssna/hör på nu”, samt kursiveringar som inte har motsvarighet i svenskan. En lustig miss kan jag inte låta bli att nämna: den manlige huvudpersonen går till sängs med en ”nattmössa”, ett plagg som torde vara rätt sällsynt i modern tid. Det rör sig alltså om en drink, förmodligen en ”night cap”, det vill säga en ”sängfösare”. Men sådana kan ju också värma.

Detta måste vara en av de definitiva berättelserna om den amerikanska medelklassdrömmen, eller snarare mardrömmen. Förstadsskildringen (romanens titel är liktydig med namnet på förstaden) är så på pricken att man ser varje detalj framför sig, som hos en annan författare som behandlat samma ämne, John Updike. Det rör sig om en nästan sanslös kombination av tragedi och ko­medi, symbolik och realism och man undrar verkligen om det var så här urbota trist i en New York-förort 1955? Eller har satiren i själva verket skruvats upp i grotesk?

Kanske är det en meditation över den materiella meningslösheten där andliga värden lyser med sin frånvaro, även om Frank Wheeler betraktar sig som intellektuell och hustrun April har kulturella intressen och spelar i stadens amatörsällskap, men gör fiasko i ”Den förstenade skogen”. Redan här anar man den katastrof som obönhörligen måste komma för den lilla tvåbarnsfamiljen. April är givetvis hemmafru, medan Frank arbetar på Knox Kontorsmaskiner just när dataåldern börjar anas i fjärran. Han avancerar, eller vad det skall kallas, till marknadsavdelningen och skriver blaskiga reklamtexter, när han inte gör ingenting eller sköter sjabbigt vänsterprassel. Skildringen av denna avdelning är bitande satir, enormt rolig och för tankarna till den framgångsrika tv-serien ”Mad Men”.

Dock. Så mycket är fel i parets liv. De våndas över mycket, till exempel över att bli medelålders, fast de inte har fyllt 30. Allt är ångestskapande tristess och åter tristess som dövas genom stora mängder sprit (och idogt rökande) och tråkiga middagar med de givetvis lika tråkiga grannarna. Och inte spritter det av kärlek mellan Frank och April.

I all sin rikedom för romanen tankarna åt många håll, inte bara till Updike. Jag tänker på Dickens och Strindberg, eller Joyce Carol Oates bland de samtida. Alla dessa välbeställda förortsmänniskor har skelett i garde­roben, mörka hemligheter som man försöker dölja. Med en nästan iskall professionalism portionerar Yates ut information om det fasadputsade livets svarta insida. Ford talar om ett övergångsstadium i det moderna moraliska livet när data­åldern symboliskt randas och moderna medier skapar den narcissistiska människan till ett pris av mänskligt lidande.

Är det så? Var det så eländigt i drömmarnas förort? Några slutgiltiga svar ges inte. Detta hade kunnat bli lyteskomiskt om det inte vore för Richard Yates förmåga att skapa ett existentiellt och allmängiltigt djup åt såväl ­gestalter som handling. Den senare är på sätt och vis extrem i kombinationen av satir och tragedi, men ingenting säger att den inte handlar om oss alla, även om allt inte äger giltighet.

”Revoutionary Road” har hälsats som en modern klassiker i den amerikanska litteraturen. Jag kan bara instämma