Det är ungefär hundra år sedan ett av mänsklighetens verkliga gissel, bombningar från luften, började introduceras, även om flygbombningarna under första världskriget var av begränsad natur. Det var under mellankrigstiden som utvecklingen på allvar tog fart, med fasansfull kulmen under andra världskriget.
Om denna den grymmaste av historier har Lars Ericson Wolke, professor vid Försvarshögskolan, skrivit en synnerligen väldokumenterad och välskriven studie. Han har uttryckligen velat koncentrera sig på den krigföring som programmatiskt riktar in sig på civila mål, vilket i efterhand ständigt givits militär rationalitet. Vi får veta mycket om bombkriget mot Japan, bombningarna mot Belgrad 1999, tyskarnas bombningar av Guernica 1937, amerikanernas bombningar av Vietnam och andra grymma påminnelser om luftkrigets konsekvenser. Centralt i framställningen är emellertid det allierade bomkriget mot Tyskland, i synnerhet sedan det våldsamt eskalerat 1942–45.
Den tes som Ericson Wolke konsekvent hävdar är att de allierades bombningar av Tyskland på många sätt var ett misslyckande. Chefen för brittiska Bomber Command, Arthur Harris, närde ljusblå illusioner om att bombandet skulle få tyskarna att ge upp, vilket som bekant inte blev fallet, trots tidig och omfattande förstörelse. De brittiska flygarmadornas så kallade områdesbombningar (amerikanerna föredrog så kallad precisionsbombning mot specifika mål) gav inte de resultat som ledningen hoppats på. Det var snarast de civila som drabbades.
Trots den fruktansvärda eldstormen mot Hamburg 1943 underlättade förödelsen indirekt för krigsindustrin. Och på hösten 1944 nådde den tyska krigsindustrin bisarrt nog sina bästa resultat. Efter krigsslutet var den med tanke på bombningarna förbluffande intakt.
Ericson Wolke hävdar också att den grundläggande filosofin inte i första hand handlade om att slå ut fiendens krigsindustri, utan om att knäcka civilbefolkningens moral genom något som bara kan betecknas som terrorbombningar (tyskarna hade en liknande syn när man luftangrep Storbritannien). Ej heller detta försök att knäcka moralen blev så särdeles lyckosamt. Här möter vi i stället gripande vittnesbörd om hur man svetsades samman under fasorna. Det var kvinnor, barn och gamla, de hemmavarande, som drabbades värst. Mot slutet av kriget, när det inte fanns något tyskt flyg att möta, ”roade” sig unga brittiska flygare med att anfalla värnlösa människor på vägarna. Krig korrumperar allt och alla.
Den 13 och 14 februari 1945 utsattes Dresden, denna sköna barockstad, ”Florens vid Elbe”, för massiva bombningar. Antalet dödsoffer har ofta diskuterats och lika ofta överdrivits. Historikern Frederick Taylor, som antagligen är den som kan ämnet bäst, har kommit fram till siffran 25000, även om man skall komma ihåg att det är svårt att få med de omkomna flyktingarna från östra Tyskland som befann sig i staden i statistiken.
I diskussionen om Dresdenbombningarna har ofta hävdats att staden var militärt helt obetydlig. Taylor har velat nyansera den synpunkten. Dresden var relativt viktig för den tyska krigföringen, bland annat som stor järnvägsknutpunkt. Groteskt nog har åminnelsen av bombningarna blivit dagar då höger- och vänsterextremister möts för traditionell gatupalaver. De förra hyllar ”martyrerna”, de senare anser att Dresdenborna fick vad de förtjänade.
Bombkriget löpte helt enkelt amok, det skapade sin egen logik och rationalitet. Och absurditet. Två månader innan kriget var slut, och i praktiken redan var slut, bombade de allierade Wien, med nya dödsoffer och förintade kulturskatter som resultat. Varför? kan man undra. Kliade det intensivt i maktkänslans handflator?
”Bomba och bränn dom” är en djupt tankeväckande bok, om idioti, prestige, vansinniga taktik- och strategiidéer, men dessutom en gripande berättelse om människors vilja att överleva även i helvetet, om den solidaritet som kan uppstå under de mest ofattbara omständigheter.
