Bilderna är välbekanta: en skrattande, vitklädd kvinna, vid Hitlers sida eller stående intill en filmkamera, blickande mot betraktaren - Leni Riefenstahl, en filmhistoriens mest kända regissörer och den mest omstridda av dem alla. I en levnadsteckning, just utkommen i svensk översättning, har Jürgen Trimborn gripit sig den grannlaga uppgiften an att skildra Riefenstahls gärning i hela dess motsägelsefullhet.
Komplexiteten i hennes liv och verk är påfallande. Mest iögonenfallande framträder den nog i hennes olika karriärer, som avlöste varandra i tät följd: solodansös, stjärnskådespelerska i bergsfilmgenren, regissör, fotograf, djuphavsdykare. Redan denna mångfald är ägnad att förundra.

De tydligaste motsägelserna kommer dock i dagen genom hennes engagemang som ”filmskapare i Tredje rikets tjänst”, som bokens undertitel lyder. Hur kunde det komma sig att den kvinna som, med sina filmer ”Viljans triumf” och ”Olympia”, kanske mer än någon annan bidragit till att visualisera den nazistiska estetiken, kunde passera genom denazifieringsdomstolen till synes oberörd? Hur har hennes filmer från Nazityskland kunnat bli föremål för en renässans av så enorma mått under senare år, inte minst i USA?
Med stor nyansrikedom lyckas Trimborn balansera mellan ytterligheterna i sina försök att besvara frågorna. Å ena sidan har han själv intervjuat Riefenstahl, och vittnar om sin stora respekt både för hennes person och hennes konstnärliga gärning. Å andra sidan är han skoningslös i blottläggandet av hennes lögner. Hellre borde man dock, hävdar han, kalla det efterhandskonstruktioner - om vilkas sanningshalt hon uppenbarligen själv varit övertygad, och som givit henne en möjlighet att bevara sin självrespekt.

Steg för steg lyckas Trimborn nämligen vederlägga hennes egen tillrättalagda version av historien, där aningslöshet och ovetskap ständigt hållits fram som en sköld. Han visar hur Riefenstahl haft både
närmare och mer aktiva vänskapsband till Hitler och ledande nazister än hon velat vidgå, men också att hon varit vittne bland annat till en massaker på civila judar i polska Konskie, vilket hon förnekat. Inte minst fängslande är denna studie i intrikata psykologiska försvarsmekanismer, som författaren blottlägger så att säga vid sidan av sitt eget uttalade syfte.
Översättningen låter ana en språklig gedigenhet i originalet som dessvärre inte alltigenom tycks göras rättvisa i den svenska versionen: därom vittnar att översättaren exempelvis genomgående skriver ”framledes”, eller att hon hävdar att Riefenstahls goda förbindelser med naziledarna fungerade ”ytterst hjälpsamt”.
Kvar blir till sist bilden av en kvinna med närmast förfärande viljestyrka och med sällsynt konstnärlig kreativitet, därtill också med en häpnadsväckande grad av anpassningsförmåga till de mest skilda förhållanden. Trimborns grundliga studie borde vara ett måste för var och en som har intresse för 1900-talet, för nazismens mekanismer, filmhistoria - eller för snart sagt varje samtidshistorisk kulturyttring.