”Mellan förflutet och närvarande sätter medvetandet/ ingen gräns” skriver Tommy Olofsson i dikten ”Migration” som inleder den nya diktsamlingen. Det är en passande upptakt för en bok som kretsar kring tidens obönhörliga gång. Minnets flyktingar låter sig inte hejdas. Vi översköljs dagligen av dessa flyktingskaror, saker vi gjort och ångrat, saker vi borde ha gjort men aldrig fick tillfälle till.
Den nya samlingen kan läsas som en fortsättning på medelålderskrisen i ”Vem har talat om för dig att du är naken?” från 2002. Då skildrade Olofsson hur ungdomens framtidstro med åren kommit att ersättas av den vuxne mannens bittra desillusion.
Nu är det om möjligt ännu senare på jorden. Det är ännu mera höst. Och tiden rinner allt snabbare ”medan musten sakta/ bankas ur dig av din egen puls, som// av en slåttermaskin.”
Vad är det då för en intighet Tommy Olofsson med sina migrationer går till attack mot? Den annalkande döden så klart, denna grymma gränskontrollant som hejdar ens resa. Men även alla inre begränsningar, dessa medvetandets små gråa kontrollanter som ser till att man är mer död än levande, trots att hjärtat envisas med att slå.
”Och vad jag mest kan hata är/ det egna inre berget. Det är berget jag/ misstror mer än allt annat, stelheten,/ innan man lägger i ettan och bara kör”, skriver Olofsson på ett ställe och far ut i ett försvarstal (föga övertygande) några sidor längre fram:
Själva roten, fästet, ofta dinglande i intigheten
som en tapp eller en sprucken slang i en bastu,
där vi inte tål att någon häller på ännu en skopa
med hettande vatten. Vi är män. Så är det bara.
Om man kan ha överseende med denna lite poserande gubbiga trötthet, finns det mycket att hämta i Olofssons rytmiskt formfulländade funderingar. Här finns kärleken, passionen som ett farofyllt sätt att bekämpa tomheten. Här finns små charmiga bagateller från vardagen. Här finns de knivskarpa iakttagelserna, ”Lusten att leva, i vinklarna, medan ljuset / skiktas genom persiennerna som en sonat / sakta frigörs ur ett piano i en lägenhet här // i detta hus på en innergård i Schöneberg”.
Men det är döden som är huvudnumret. Attacken mot intigheten kulminerar i några starka minnesbilder från föräldrarnas bortgång. Dikten zoomar in. Finner detaljen – ”gripklorna, de seniga händerna, ömhetshänderna”. Finner det dallrande ögonblicket som upphäver tiden – faderns gestalt då han efter skiftet kom ner till barnen på stranden för att ta sig ett dopp, ”leende, som om livet var självklart.”
Migrationer ja. Minnet förbyts i nutid. Fjärran från dessa solblekta barndomsminnen samlar sig fadern för döden. Det är dikter tyngda av sorg och saknad, men också vördnad inför detta sista, detta ogripbara:
Ögonen, uppenbara,
som vidöppna frågor
på väg mot slutet.
Men slutet är också en
öppning, den största,
mot gränslösheten.
Och gränslösheten,
på sikt, inget annat än
en glimt i ögat.
Mörkret värms av bilder som
plötsligt blossar upp och sedan
sakta blir aska i hans pupiller.
”Jaget är en illusion, ett påhitt som man reviderar varje / ny dag”, konstaterar Tommy Olofsson i dikten ”Andningsövning” från förra samlingen. Så kan man också läsa ”Attack mot intigheten” som ett nytt knippe andningsövningar. Ett sätt att pejla det existentiella djupet i tillvaron utan för den skull förlora sig i obrukbara abstraktioner. Och attacken får ge vika för något annat, ett par öppna händer inför livet och dess migrationer som hursomhelst inte låter sig kontrolleras.
Tiden släpper greppet om världen,
faller sakta till marken och försvinner
som en daggmask ner i jorden.
Ljuset klingar som kristall
Att i början av hösten ta vägen
tillbaka in i sig själv är kanske
trots allt att gå framåt.
Genom själens gistna logdörr.
Det är vackert. På småtimmarna, när frågorna hopas och oron i kroppen växer sig stark är Tommy Olofssons bok en tacksam samtalspartner att plocka fram.
Andreas Brunner är frilansskribent.
