Om huvudpersonens lyssnande på musik i Clarice Lispectors roman ”Levande vatten” skrev jag för en del år sedan att hon inte lyssnade på musiken, utan på ljudet av musik. I Lispectors prosa återkommer ofta tanken att den egentliga innebörden finns i ett gåtfullt skikt som ibland blir en inneboende egenskap i orden, ibland ett språkligt skikt i det betecknade, som en språklig överlagring i världen. Så skapas betydelsen, eller tar plats, bortom eller över det givna.

Idén är tydlig redan i Clarice Lispectors debutroman, som nu ges ut i Örjan Sjögrens översättning. ”Nära det vilda hjärtat” heter den på svenska. Idén varieras, men knyts också till huvudpersonens visionära överskridande av språkets och livets gränser: ”Visionen bestod nämligen i att överraska sakernas symbol i sakerna själva.”

Annars är både ”nära”, ”vild” och ”hjärta” centrala ord i brottningen med texten. I Clarice Lispectors prosa finner vi alltid betydelsen nära något: nära saken, nära världen, om än bortom både språk och värld. Gunnar Ekelöfs mystikt inspirerade ord ”bortomnära” rymmer en likartad tanke.

Vi befinner oss därtill i det vilda, i ett språk som trotsar definitioner och polariteter och en erfarenhet som formas bortom den språkliga rationaliteten och därför definieras som irrationell, som något bortom den språkliga ordningen.

Så långt kunde beskrivningen gälla Lispectors samlade författarskap. Det särpräglande för debutboken är att det ”nära” och det ”vilda” ställs samman med ”hjärtat”. Ty romanen handlar om kärlek, om en passion lika norm- och språköverskridande som Catherines och Heathcliffs i ”Svindlande höjder”. Det är en kärlek som trotsar alla föreställningar om ömsesidighet och harmoni. Den är dock kontrollerad, fast det är en kallhamrad kontroll som är ontologisk snarare än psykologisk, som hos Emily Brontës hjältar.

Huvudpersonen Joana är utkastad i universum. Hon reagerar inte psykologiskt eller sexuellt på männen hon möter, det är snarare som om hon måste bemästra själva existensens villkor. Männen blir sinnebilder för dessa, eller Clarice Lispectors prismor i genomlysningen av Joanas väsen.

Även om det är inbjudande att se Joana, liksom andra av Clarice Lispectors kvinnliga huvudpersoner, som offer för en manligt definierad rationalitet, är det en alltför entydig läsning. Joana dominerar männen från sin vilda position, och hon gör sig oåtkomlig för deras kontroll.Från den manliga utgångspunkten är Joana något radikalt annorlunda, men hon skapar också sin egen ordning.

Clarice Lispector utvecklade en ögonblickets estetik för att fånga sina gestalters undflyende upplevelser och för att just överraska sakernas symbol i sakerna själva. Redan i debutromanen visar hon en formfulländad behärskning i att frysa tiden eller att antyda, kanske rentav att uppenbara, det gåtfulla i bråkdelen av ett ögonblick.

Men Clarice Lispector antydde inte gåtan endast i denna frysning av ögonblicket, hon kunde också gestalta den i visionära sekvenser där flödet skapar ett annat intryck. Det sker inte minst i debutromanens svindlande bilder av döendet.

Men i grunden handlade det om samma strävan att med skriften upphäva tidens och existensens begränsningar, att fånga något nära i det som är bortom språket. Och den strävan fick ett fullödigt uttryck redan i debuten.