Eva Hild är den svenska keramikens största fixstjärna. Hennes skulpturer har visats på utställningar över hela världen och även upptäckts av samlarna. Något som bland annat bevisas av att pjäserna flera gånger figurerat i det exklusiva magasinet World of Interiors heminredningsreportage. Just nu presenteras Hilds stengods på galleri Inger Molin och samtidigt ges en bok ut om keramikern med texter av Love Jönsson och Petter Eklund.

Hilds verk får folk att kippa efter andan – de vita skulpturerna är helt enkelt oerhört vackra. Det organiska formspråket för tankarna till snäckor, skal och skelett. Böljande former rör sig på ett virvlande sätt mellan inre och yttre rum, öppna och slutna. Skönheterna ger ett fragilt intryck men utmärks också av ihåligheter som påminner om öronsnäckor eller trumpeter.

Det är inte att undra på att Eva Hild brukar jämföras med Henry Moore och Constantin Brancusi. Litteraturvetaren Sara Danius menar dock att Hild uppfunnit ett nytt formspråk som är absolut modernt. Medan de modernistiska skulptörerna ägnade sig åt massa och volym (kropp och kött) arbetar Hild – i Danius ögon – med struktur och tomrum, likt skelett: Hon skulpterar det tomma rummet, inte en massa.

I s jälva verket spelade tomrum en central roll även för Moore – hans verk brukar också beskrivas med den konsthistoriska termen negative space. Under 1930-talet inspirerades också flera andra framstående modernister, som Charlotte Perriand och Pierre Jeanneret, av skelett och ihåliga snäckor. Det är alltså ingenting väsentligt som skiljer Hilds formintresse från de traditionella modernisterna.

Själv förklarar Eva Hild verken som en gestaltning av hennes känsloliv. Eklund är dock mest intresserad av verkens hantverksmässiga och tekniska kvalitéer. I sin storögda text – som helt och hållet saknar analys – hyllar han Hilds skickliga handlag och kontroll över leran. Jönsson å andra sidan gör sitt bästa för att placera henne i ett filosofiskt sammanhang, något som trots skribentens lovvärda intention känns tämligen påklistrat.

I likhet med mycket samtida konsthantverk befinner sig Eva Hild i ett intressant gränsland mellan konst och hantverk. Men till skillnad från exempelvis Zandra Ahl, vars verk fungerar som ett slags debattinlägg i aktuella samhällsfrågor som klass och smak, är Hilds skulpturer mest av allt tekniskt och formalistiskt iögonfallande.

Det råder inga tvivel om att det handlar om ett imponerande hantverk och en utpräglad känsla för materialet. Pjäserna både kan och bör betraktas i ljuset av modernister som Brancusi och Moore – problemet är bara att det handlar om en konst som var högaktuell för drygt 60 år sedan. Den stora frågan är istället vad Eva Hilds keramik har att säga om vår egen samtid.