”Det svenska folket har genom hårt arbete, gott politiskt omdöme och sunt förnuft skapat en välmående, fredlig och demokratisk nation. Trots politisk misshushållning under de senaste decennierna finns fortfarande tillräcklig kraft i den svenska nationen för att även i framtiden ge dess befolkning ett högt välstånd, ett väl fungerande socialt skyddsnät och en folkhemsgemenskap som skänker medborgarna trygghet i vardagen.”

Citatet ovan har hämtats från Sverigedemokraternas valplattform inför EU-valet den 7 juni. Knappast någon kan väl missa det nostalgiska anslaget. Sedan några år tillbaka försöker de populistiska Sverigedemokraterna, som livnär sig på kriser och människors oro, rida på en våg av folkhemsnostalgi.

Efter en svacka under 90-talet, då folkhemmet förknippades med maktberusade sociala ingenjörer som ville lägga livet tillrätta för medborgarna, tycks den klassiska svenska modellen numera ha antagit formen av ett hotat paradis som samtliga politiska partier vill slå vakt om och rädda för framtiden. Socialdemokratiska förstamajtalare, som alltid framställt arbetarrörelsen som folkhemmets arkitekter och förvaltare, bedyrade även i år att partiet aldrig kommer att svika sitt historiska uppdrag. De Nya moderaterna övergav, efter det massiva valnederlaget 2002, systemskiftesretoriken och anpassade sig till rollen som den svenska modellens förvaltare.

Det svenska folkhemsprojektet och dess öde i globaliseringens tidevarv har också engagerat en lång rad vetenskapliga och politiserande författare. Här några färska exempel ur bokfloden.

Folkhemmet var nationen, konstaterar ekonomhistorikern Jenny Andersson. Boken När framtiden redan hänt följer socialdemokratins idéutveckling från 20-talet till millennieskiftet. Det berömda folkhemstalet, som Per Albin Hansson höll i riksdagen i januari 1928, symboliserar den brytpunkt då socialdemokratin förvandlades från ett klassparti för arbetare till ett nationellt folkparti som vände sig till alla samhällsgrupper. Socialdemokratiska teoretiker, som Ernst Wigforss, tog avstånd från kommunisternas pseudoreligiösa utopi.

Den alternativa framtidsvisionen – folkhemmet – var drömmen om ett effektivt industrisamhälle där en förnuftig vinstdelningspolitik skulle skänka ett rimligt välstånd åt landets befolkning, konstaterar författaren.

Alla var dock inte, som bekant, välkomna in i stugvärmen. Bland de grupper som blev utlåsta kan nämnas lösdrivarna och de invandrare som inte kunde räknas till folkets etniska gemenskap. Trots det fungerade smältdegeln under den gyllene epoken (1947–73) då företagen sökte med ljus och lykta efter arbetskraft och det värsta hotet mot tillväxten var personalbrist. Först på 70-talet, då automatisering och datorisering reducerade suget efter arbetskraft och det framtida kunskapssamhället skymtade vid horisonten, började det knaka i folkhemmets fogar.

Vid decennieskiftet 1990, när den moderna globaliseringsprocessen sköt fart, rämnade väggarna i det nationella folkhemmet. Men socialdemokraterna stod inte handfallna, konstaterar författaren. Runt om i Västeuropa rasade debatten om den ”Tredje vägen”.

I Sverige ersattes den förbrukade utopin av två nya framtidsvisioner. Bakom slagordet om det Gröna folkhemmet skymtade tron på en framtida boom för de framsynta svenska företag som vågade satsa på miljövänlig produktion.

På samma sätt väckte tanken på kunskapssamhället förhoppningar om en ny era av tillväxt i forskningsintensiva spjutspetsföretag och en optimistisk tro på att de smutsiga och slitsamma industrijobben äntligen ska ersättas av kreativa arbetsuppgifter.

Vad har hänt sen dess? Den ”Tredje vägen” har lämnat ett slags vakuum efter sig, skriver Andersson avslutningsvis utan att förklara varför Europas socialistiska vänster förlorat kampen om framtidens visioner. Det som återstår är nostalgi.

I boken Miljonsvennar, som publiceras i dagarna, redovisar etnologen Maria Bäckman resultatet från en sociologisk undersökning med fokus på identitetsprocesser. Platsen är en gymnasieskola i en arketypisk miljonprogramsförort i södra Stockholm där en massiv majoritet av invånarna har sina rötter i utomeuropeiska länder. Undersökningsobjekten är ett antal unga ”miljonsvennar”, det vill säga elever med svensk och skandinavisk bakgrund.

Den ”svenska” minoritetens situation har sällan uppmärksammats av alla de forskare och journalister som begett sig till mångkulturella förorter för att studera integrationsproblem och konstruktionen av den marginaliserade invandraren.

Bäckmans primära analysobjekt är tre tjejer – Bodil, Josephine och Tiina. I varje ögonblick måste tjejerna ta hänsyn till det faktum att allt som förknippas med svenskhet har mycket låg prestige i deras lokalsamhälle. Svenskar som väljer att bo kvar i den invandrartäta förorten klassas generellt som a-lagare och andra losers. För att inte förknippas med bilden av den svenska tonårstjejen – blond, korkad och sexuellt frigjord – färgar Bodil och hennes väninnor håret i mörkare nyanser och anpassar sig till den lokala jargongen.

Så randades studentdagen. Plötsligt omfamnades den nyss så stigmatiserade svenskheten av allt och alla. Precis som på andra håll i Sverige dekorerades lägenhetsdörrarna – och lastbilsflaken – med svenska flaggor, blågula ballonger och blågula serpentiner.

Kanske såg många föräldrar festligheterna som en manifestation över barnens framtida möjligheter i Sverige, skriver Bäckman sammanfattningsvis. Hon har naturligtvis rätt. En framkomlig väg in i det postindustriella folkhemmet går via svensk studentexamen som öppnar dörren till den akademiska världen och den kunskapsintensiva arbetsmarknaden. De ”svennefientliga” attitydkomplex som Bäckman kartlagt tycks snabbt förlora sin rationalitet när de nygräddade studenterna fått nycklar till folkhemmets port i sin hand.

I En annorlunda historia redovisar den libertarianske journalisten Anders Edwardsson en högst personlig berättelse om Sverige från Gustav Vasas tid till idag. Författaren betraktar, såvitt jag kan förstå, historien som en ständig kamp mellan frihetens vänner och frihetens fiender. I den första gruppen ingår självfallet de klassiska manchesterliberalerna och alla andra som vill se fria individer och en oreglerad marknad som inte störs av klåfingriga byråkrater. Till frihetens fiender räknas de som sätter kollektivets intressen före individens.

Edwardssons negativa syn på folkhemmet kan härledas från den libertarianska historiemodellen. Det svenska välfärdssamhällets rötter finner författaren i de ålderdomliga byalagen, där alla beslut fattades kollektivt, och bruken där de anställda garanterades livslång anställning och ett finmaskigt skyddsnät av den patriarkaliske bruksägaren. Tryggheten vid bruken – och i folkhemmet – har främjat framväxten av en statisk världsuppfattning och fostrat en passiv befolkning. Endast ett nyliberalt systemskifte, som avvecklar den skattetunga överhetsstaten och frigör en spirande nyföretagaranda, kan få de tillbakablickande svenskarna att vända folkhemsruinen ryggen.

En våg av folkhemsnostalgi har, som ovan noterats, svept över landet under de senaste åren. Många sörjer uppenbarligen en förlorad utopi och känner oro för vad framtiden kan bära i sitt sköte. De tre böckerna kan, tycker jag, ses som värdefulla inlägg i en pågående sorgeprocess. Men sen, när sorgen har bearbetats, är det dags att vända blickarna mot framtiden.