Människor och bilar är litet lika – de rusar hit och dit och fram och tillbaka, ofta ruskigt nära varandra men sällan fullt så nära att beröring uppstår. Det är Maxwell Sim, huvudperson och berättarjag i Jonathan Coes nya roman, som sitter vid ett restaurangbord i Sidney och funderar.
Att bilar rör sig så snabbt och så nära varandra fick en av hans bästa vänner att sluta köra, risken för en kollision blev alltför alarmerande obehaglig. Att verklig kontakt så sällan uppstår mellan vilset kringirrande människor är däremot sorgligt, menar Maxwell, som är deprimerad och som längtar efter just kontakt med andra människor. Hans fru har tagit deras dotter och lämnat honom. Relationen till fadern, som han har rest från England till Australien för att fördjupa, förblir stum och frustrerande. Och den där kompisen som har slutat köra bil har han också tappat kontakten med.
En kinesisk kvinna som äter middag och spelar kort med sin dotter vid ett av grannborden fångar Maxwells uppmärksamhet och tankar. De är liksom absorberade i och av varandra, delar en glädjefylld intimitet som i Maxwells ögon är outsägligt avundsvärd. Han börjar fantisera. Kvinnan är säkert ensamstående. Men han vågar inte ta kontakt, åtminstone inte där och då. Icke desto mindre kommer denna kinesiska kvinna att spela en helt avgörande roll för hur han så småningom navigerar sig genom sin depression, om än inte alls på det sätt han själv kan föreställa sig.
Inledningsvis framstår det som att vår tids ensamhet är ämnet för ”The Terrible Privacy of Maxwell Sim”. Berättaren har 70 vänner på Facebook, men ingen av dem har hört av sig under Maxwells tragikomiska Australientripp. Och visserligen har han fått hundratals mejl i sin inbox, men alla utom ett handlar om hur Maxwell kan förbättra sitt sexliv genom att tillföra extra kraftfull vigör i sina kalsonger. Coe har väldigt roligt när han formulerar alla dessa säljmeddelanden.
Men ingen människa frågar efter hur Maxwell egentligen mår efter separationen. Och enda sättet för honom att få till någon sorts kommunikation med exfrun och inhämta information om hennes och dotterns vardag uppe i norra England är att chatta med henne under pseudonym på en webbsajt för ensamstående mammor.
Istället för att återgå till sitt gamla jobb på ett varuhus, nappar Maxwell på en ny utmaning: att sälja miljövänliga tandborstar. Hans uppdrag består till att börja med i att köra en miljöbil så miljövänligt som möjligt upp till Storbritanniens nordligaste punkt och dokumentera hur denna borste tränger ut i de mest svåråtkomliga vrårna, samtidigt som tre kollegor gör detsamma i övriga väderstreck.
Passande nog passerar han under denna resa platser och personer ur sitt eget förflutna och får på så sätt nya men dessvärre inte särskilt uppmuntrande inblickar i hur allting blev som det blev. Gradvis tappar Maxwell greppet om tillvaron liksom kontakten med verkligheten, samtidigt som han förälskar sig allt djupare i kvinnan som talar lugnt och sakligt till honom ur satellitnavigator-systemet.
Coe väver fortlöpande in alltfler berättelser inne i berättelsen, och öppnar därigenom nya perspektiv på den tid som flytt. På så sätt vidgas även ämnessfären, och romanen dröjer vid hur litet vi vet om varandra och hur ofullständig vår förståelse av omgivningens yttersta bevekelsegrunder är, för att slutligen stanna vid hur skrämmande litet vi vet och förstår om oss själva. Den svarta fars som Maxwell Sim genomlever under sin vingliga odyssé innebär en både plågsam och nödvändig skinnömsningsprocess som inte kan fullbordas med mindre än att han återvänder till Australien och den där restaurangen.
Det hela är oerhört elegant genomfört: beundransvärt på ett teoretiskt plan och högst njutbart på en konkret konsumtionsnivå. Kännetecknande för Jonathan Coe är att han skriver en förföriskt avspänd vardagsprosa utan skarpa kanter, samtidigt som romanens arkitektur har en ingenjörsmässigt raffinerad komplexitet. Intelligenta idéer om och iakttagelser av samtiden bildar ett intrikat byggnadsverk där det är stimulerande att dröja och röra sig.
