Ända sedan Christina Wahldén debuterade 1999 med den uppmärksammade ”Kort kjol” om en gruppvåldtäkt, har hennes böcker betat av samtidsfenomen från veganism till hedersmord. I ”Ingen du känner” är fenomenet ett bortgifte. Fatma åker med sin familj till släkten i Turkiet på sommarlovet och blir lämnad kvar som hustru till den gamla gubben Fikret. Detta trots att Fatma kallat sina föräldrar moderna och svurit inför vännen Aida att de aldrig skulle göra något så sjukt. Efter en och en halv graviditet lyckas Fatma fly och möts i Sverige av Tjejjour och ett familjehem som hon tycker ”ser ut som Bullerbyn”.
Wahldén arbetar annars som nyhetsreporter på SvD och ”Ingen du känner” påminner om en fallbeskrivning, en skiss över en händelsekedja som är bakgrunden till ett brott. Och jag har förstått att Wahldéns böcker funkar utmärkt i den quick fix-inriktade miljö som kallas skola. Man vet vad man får och det man får är ett lättlagat exempel på något som är hemskt nog för en temavecka: prostitution, incest, våldtäkt, militant veganism, bortgifte etcetera.
Men bortom Wahldéns med all säkerhet gedigna research, saknas den gestaltning som kan göra ett grundmaterial av verkliga fall till litteratur. I sig är historien gripande och förjävlig, och det är fruktansvärt ovärdigt för ett land som Sverige att sådant här kan hända. Men i stället för att levandegöra ett öde förenklar Wahldén och drar schablonerna till sin spets.
I den turkiska byn är alla män flinande och kvinnorna tittar åt andra hållet eller hejar på. Fatmas bror är redan som barn införstådd med männens roll, och verkar närmast njuta av att utsätta systrarna för både hån och fysiskt våld. Mot denna hjärtlösa massa ställs familjehemsparet Barbro och Bosse med sin kanelbullsdoftande hästgård och får, avsiktligt eller ej, representera Den Svenska Kulturen.
Obehagligast är att ingenstans skildras något av den kärlek som gör övergreppet så bottenlöst tragiskt. Det står att Fatma gråter men hennes språk är fyllt av putslustiga formuleringar: ”jag är emot våld, i synnerhet som yogautövare, jag är verkligen för passivt motstånd men han ger mig inget val, gubbjäveln.”
Det är en blandning mellan att ha en tydlig nyttoidé – brukslitteratur om brännande ämnen – och samtidigt vägra ta ansvar för vilka fördomar och normer som förmedlas när alla nyanser skalats av. Kanske förstår Wahldén det själv och valde titel därefter: ”Ingen du känner” – som en samtidigt vemodig betraktelse och ett kyligt upprätthållande av ett segregerat Sverige.
