Som poet är den en gång uppburne akademiledamoten Sten Selander (1891–1957) för länge sedan bortglömd. Redan samtiden tröttnade på hans Heidenstaminspirerade rimmade verser, och i sin nya bok Sten Selander. Lyrik och litteraturkritik 1916–1957 karakteriserar Bengt Landgren dem så här: en enkel, klar, rak poetisk diktion, ett direkt tilltal, ofta litet övertydligt understruket av en sens moral, en förkunnelse utan dubbeltydigheter. En dikt som snabbt uttömdes, särskilt i en tid som upplevde det modernistiska genombrottets krav på mångtydighet.
Så varför har då Landgren skrivit en hel bok om denne föredetting? Selander var inte enbart poet utan även stridbar kritiker, i kampen om modernismen engagerad på den konservativa sidan, och han var också en betydande essäist och naturskildrare. På senare tid är det dessa sidor av hans verksamhet som har dragits fram.
Martin Kylhammar har hållit fram den förment otidsenlige Selander som en föregångsman i kampen mot miljöförstöringen och för bevarandet av kulturlandskapet. Det var en uppfattning som fick vidare spridning när Kerstin Ekman anslöt sig till den i ”Herrarna i skogen”. Och Peter Luthersson har velat nyansera bilden av Selanders litteraturkritik; han var, hävdar Luthersson, inte alls okunnig om modernismen utan istället i kraft av sina insikter i den internationella modernismens väsen förmögen att se det ytliga och epigonmässiga i mycket av den svenska modernism som omgav honom.
Dessa omvärderingar är utgångspunkten för Landgrens studie. Han vill lyfta dem ur de polemiska sammanhang där de kommit till och granska dem utan baktankar. Om Selanders lyrik hittar han, trots en noggrann granskning, inte mycket att säga som skulle göra den läsbar igen.
Vad blir då resultatet av den utförliga genomgången av Selanders aktiviteter? Åtminstone inte entydigt. Som så ofta när en författares tänkande analyseras visar det sig att det är föga konsistent eller konsekvent, oftare drivet av stundens inspiration och krav. Till detta kommer att den fruktansvärt produktive Selander, som genom decennier skrev med kronofogden i hasorna, i många sammanhang medvetet eller omedvetet tycks ha tagit hänsyn till beställarens förväntningar.
Som kritiker blev Selander fyrtiotalisternas favoritfiende. Nu visar Landgren att hans ökända recension av Erik Lindegrens ”Mannen utan väg” inte skiljer sig särskilt mycket från modernistvänners som Olof Lagercrantz och Gunnar Ekelöfs.
Dock hade Selander genomgående svårt att ta till sig den modernistiska poesins märkesböcker, sådana som ”Kriser och kransar”, ”Sent på jorden” och ”Färjesång”.
Hans position blev inte bättre av hans inkonsekvens. Landgren visar med många exempel hur han på kort tid totalt kunde ändra åsikt om författare eller böcker, till exempel just Birger Sjöberg och Gunnar Ekelöf. Att Selander redovisade detta vittnar om ärlighet, men undergrävde i längden hans kritikerauktoritet.
Som naturskildrare och miljövårdsförespråkare, kritiker av övergödning och rovdjurshat, var Selander utan tvivel en framtidsman. Här kompliceras positionen dock av hans oproblematiskt tillbakablickande hållning. Selander var genomgående fientligt inställd till moderniteten och, så stockholmare han var, urbaniteten. Målet för hans miljövårdsprojekt var att återställa det gamla jordbruks-Sverige, sådant det såg ut före maskinernas intåg. För den växande arbetarklassen kände han förakt och främlingskap.
Trots sitt mycket tidiga avståndstagande från nazismen var han ingen anhängare av demokratin, bortsett från några år före och under krigets krisår. Från hans tryggt oskarianska utkikspunkt stod den för inkompetenskult och nivelleringssträvan. Och sitt starka, sena engagemang för miljön kombinerar han, som Landgren visar, med en dröm om ett elitvälde av naturvetenskapligt skolade experter.
Vad blir då lärdomen av Landgrens omsorgsfulla och, frånsett en del onödiga upprepningar, välskrivna bok? Att Sten Selander var en intellektuell proteusgestalt, svår att spänna för någon vagn, visst. Men den är också en demonstration av hur svårt det är att uttala sig om det amorfa fenomen som kan kallas för kulturdebatt. Varje yttrande, hur entydigt det än kan te sig där det står, har ett oändligt rotsystem i skribentens eget liv och tänkande, i meningsfränders och motståndares hållningar, i tidsanda, ekonomiska och materiella förhållanden, i humöret för dagen. Landgren går med beundransvärt tålamod till botten med allt detta.
