Richard Ford hemma i sitt vardagsrum i huset i East Boothbay, Maine. Den tredje romanen om Frank Bascombe skrev han i båthuset.
Foto: Pat Wellenbach/AP
De inträngande ljust blå ögonen på andra sidan bordet är välbekanta från bokomslag och tidningsartiklar. Nu blickar de ut över Hudsonfloden från ett litet konferensrum på 21:a våningen i det amerikanska förlagets högkvarter. Där skymtar New Jersey eller den stat som är geografisk miljö i trilogin om Frank Bascombe, vars tredje del, Som landet ligger, nyligen getts ut på svenska.
–Jag skriver egentligen inte om New Jersey, utan har annekterat New Jersey som ett mikrokosmos av hela USA för att skapa en trovärdig omgivning för det viktigaste – karaktärerna – i boken, förklarar Richard Ford.
Och det är ingen tvekan om att han lyckats fånga ett genomsnitts-Amerika i berättelsen om fastighetsmäklaren Bascombe, ett så typiskt amerikanskt yrke. Bascombe är fortfarande chockad efter en cancerdiagnos och beskriver sina känslor inför sitt liv, sin första och andra fru, och sina barn under ett par dagar före Thanksgiving-helgen år 2000.
–Jag ville att Frank skulle göra påståenden om tillståndet i Amerika som läsaren kunde hålla med om eller inte hålla med om – påståenden som skulle bli prismor genom vilka läsaren kunde betrakta något som han eller hon redan visste, men kanske inte på just det viset, fortsätter Richard Ford.
Ford har levt med Bascombe i 25 år av sitt eget liv, men försäkrar att det finns mycket lite av honom själv i romanfiguren. Skälet till att Ford valde den ovissa perioden i slutet av november presidentvalåret 2000, innan Högsta domstolen avgjorde utgången i George W Bushs favör, var i första hand att terrorattacken ett knappt år senare var för färsk och för ömmande.
–Detta är en mer politiskt motiverad bok än någon jag skrivit tidigare.
Han säger att han vill framhålla att tillståndet före 2001 också präglades av bombningar, mord, politisk cynism, en rädsla för det okända.
–Om det är något som förändrats sedan dess är det att amerikaner inte riktigt är lika isolerade från händelserna i resten av världen som förut, menar han, som inte är någon vän av Bush, utan kallar honom ”fåraktig”.
De första tio åren som författare, ett yrke han mest hamnade i, var motiga, men han höll ut med hjälp av hustrun Kristina som alla böckerna är dedikerade till. Han återkommer ofta till deras nära 45 år långa förhållande och vad som är kittet i denna passion. En sådan ”stor kärlek” kan bli en utgångspunkt för funderingar kring konflikter – ”som äventyrar den, som hotar den, som förstör den” – alltså sådana dramer en författare spinner vidare på.
Richard Ford är klädd som man förväntar sig av någon som bor i Maine i det kyliga nordöstra USA. T-shirt under en rutig skjorta, jeans, joggingskor, och, jo, han har gott om varma kläder som lämpar sig för Sverigeresan han nu har kommit iväg på.
Han är vänlig, skrattar gärna, ställer motfrågor och vet mycket väl vem litteraturkritikern Caj Lundgren är – ”Han har översatt mig!” – när jag räcker över sidan med hans recension i SvD. Den var inte helt positiv, samma gällde en del andra kritiker som tycker att boken är för yvig och ordrik.
Men Richard Ford kontrar att det är orden som är en författares redskap och att 500 sidor inte är för mycket efter fem års möda. Under hela 1800-talet skrevs tegelstenar utan att någon sa ”Middlemarch, nej, för tjock”. Han hyser gott hopp om romanens framtid, även om andra medier gör intrång.
–Ingenting, svarar han sorglöst när jag undrar vad han arbetar med nu.
På frågan vad som är dagens ”the great American novel” svarar han: ”Jag skrev en. Don DeLillo skrev en. Robert Stone skrev en”, men säger sedan att det lika gärna kan vara en svensk eller en tjeckisk roman och att uttrycket i själva verket betyder en roman i dess ”mest högt strävande och ädlaste form”.
Ingen ny roman just nu, alltså, men intervjuer som denna, och under Europaresan ska han även till Paris, där han bott i flera år, samt till Cork i Irland och hålla föreläsning om författaren Frank O’Connor. I förberedelserna, som är det viktiga, menar Ford, ingick att läsa om alla dennes noveller.
–Det är lättare att skriva noveller med 1500 ord – istället för romanens 202000 ord – och med många fler möjligheter till förvecklingar.
Ford har skrivit både noveller och romaner samt redigerat två antologier med amerikanska ”shorts stories”
–Läs vartenda ord, skrattar han som råd till den svenska publiken och säger att han uppskattar europeiska läsare för att de ”vill lära sig mer om amerikansk kultur” och också ser saker en amerikan inte skulle.







