Av de en gång så aktiva latinamerikanska motståndsrörelserna återstår inte mycket och deras framgångar var begränsade. Ett undantag är den colombianska Farcgerillan som behärskar stora områden och envist fortsätter kampen. Frågan är bara för vad.De inbördes konflikterna i Colombia benämns helt enkelt la violencia och detta våld är en del av landets moderna historia.
Farc och andra militanta grupper på vänsterkanten uppstod som en reaktion mot maktkamp, korruption och sociala orättvisor, men erbjöd ingen lösning på problemen utan blev i stället en del av dem. Politikerna, armén, storgodsägarna, de paramilitära grupperna och gerillan bär alla ansvar för tillståndet i nationen och det enda de tycks ha haft gemensamt intresse av var att se till att knarkhandeln fungerade, även när inget annat har gjort det.
När Ingrid Betancourt ställde upp i presidentvalet för knappt ett decennium sedan var ambitionen att föra en dialog med gerillan och att minska motsättningarna i ett samhälle som befann sig i sönderfall. Hon hade deltagit i samtal mellan politiker och Farcs högsta ledning, men det gav henne ingen säkerhet när hon reste till ett valmöte i bil genom trakter där gerillan var aktiv. Hon skulle egentligen ha flugit, men det förhindrade militären. Sina livvakter fick hon heller inte med sig.
Att trots det ge sig av var en uppenbar missbedömning. Vid en vägspärr, upprättad av Farc, blev hon igenkänd och bortförd tillsammans med sin medarbetare Clara. Det dröjde många år innan de återfick friheten.
Vad som skedde under fångenskapen har Betancourt beskrivit i ”Även tystnaden har ett slut”, en skildring med litterära kvaliteter. Det är ingen enkel historia om lidanden och umbäranden, utan berättelsen om en individ som ställd inför det mest destruktiva förmår överleva utan att brytas ned och dessutom att utvecklas och nå djupare insikt om sig själv och den situation som hon tidigare mest varit en betraktare av, om än en mycket engagerad och politiskt aktiv sådan.
Som författare väljer Betancourt det enkla greppet att bryta ut en av de mest dramatiska incidenterna och låta den utgöra inledning, men i övrigt går hon kronologiskt till väga. Det gör att läsaren får följa även den inre mognadsprocessen sådan den tar form under trycket av de yttre händelserna.
Hela tiden är drömmen om flykten ett sätt att bevara självkänslan, trots att varje rymningsförsök leder till bestraffning och allt sämre villkor.
Färden går djupare in i djungeln, från en relativt dräglig existens till långa marscher och lägervistelser under hård regim. Medfångarna är ibland ett hot, ibland en tröst.
Betancourt kan inte undgå att imponeras av gerillasoldaternas förmåga att klara av det svåra liv de mer eller mindre frivilligt valt att leva. Hon känner också sympati för en del av dem eftersom fattigdom och usla villkor inte gett dem många alternativ. Kvinnorna, ofta bara tonåringar, utsätts även i motståndskampen för machismo och tvingas underordna sig männen. Farc är i många avseenden en spegelbild av vad organisationen säger sig kämpa mot.
Presidentposten nådde hon inte, men hon kom under sina drygt sex år som fånge hos Farc att bli känd i stora delar av världen. Frankrike, Betancourts andra hemland, engagerade sig särskilt för hennes sak och därmed fick den förbisedda colombianska tragedin ökad medial uppmärksamhet. Med skildringen av sitt personliga öde har Betancourt förhoppningsvis bidragit till att förhållandena i Colombia inte helt försvinner in i tystnaden igen.
