Att veta när man ska sätta punkt är kanske inte alltid det lättaste. Särskilt inte om man lyckas skapa något som blir älskat och uppskattat av andra människor. Varför då inte fortsätta, krama ut ytterligare lite kärlek ur publiken, tänja ut succén ännu lite mer?
Jag vet naturligtvis inte om Jonas Gardell har styrts av sådana tankar när han väljer att än en gång berätta om sitt alter ego Juha och de andra i det helvetiska förortsparadiset Sävbyholm. Eller om han drivits av ett eget inre behov av att ta upp tråden från ”En komikers uppväxt” och ”Ett ufo gör entré” igen. Jag vet bara att det hade varit bättre om han hade låtit bli.
Enligt baksidestexten är Jenny en fristående fortsättning på de två föregående romanerna i sviten. Man skulle också kunna se den som ett urvattnat hopkok där Gardell slappt samplar sig själv. Han återanvänder inte bara händelser och scener utan också hela meningar och vändningar från de tidigare böckerna. Upprepningar och
omtagningar har ju alltid varit ett av Gardells främsta stilgrepp, och inget fel i det egentligen. I händerna på en skicklig författare kan det vara oerhört effektivt. Men här handlar det mest om en beklagansvärd oförmåga att ha ihjäl sina älsklingar, samt en olycklig förkärlek för förmenta djupsinnigheter och hemsnickrade sentenser.

Den här gången är det som romantiteln antyder Jenny som står i centrum. Juhas vän, den mobbade och utstötta ”mjällbruden”, flickan som Juha lämnade bakom sig när han flydde Sävbyholm för att aldrig återvända. 25 år har gått sedan dess, och Juha är sedan länge en firad komiker och scenartist. Men nu har han fått ett brev från Jenny. Hon skriver för att berätta att hon blev våldtagen i skogen på niornas avslutningsfest. Romanen handlar dels om detta övergrepp och de händelser som leder fram till det, dels om Juhas efterforskningar, där han söker upp sina gamla skolkamrater - elake Stefan, töntige Roy, Erik med flinet och de andra - för att ta reda på sanningen.
Fast här är
det något som inte stämmer. Våldtäkten borde inte vara en nyhet för Juha. I ”En komikers uppväxt” fick Juha vid ett tillfälle besök av Stefan i logen efter en av sina föreställningar. Och den gången skröt ju Stefan om vad han och de andra hade gjort mot Jenny. Men i den här boken tycks Juha helt ha glömt bort det. Nu är jag kanske överdrivet gnällig, men den sortens logiska och intrigmässiga missar irriterar mig faktiskt.

”Jenny” är egentligen en mycket otäck historia. Jonas Gardell beskriver tonårstidens iskalla uppdelning i de som räknas och de som inte gör det, och blottlägger med sorgsen klarsyn utfrysningens råa mekanismer. Han hyser stor och ömhjärtad medkänsla för de bespottade och förtrampade offren men sympatiskt nog också för de skyldiga. Själva våldtäkten är grymt och skoningslöst skildrad, en scen som det borde vara svårt att värja sig mot.
Varför känner jag mig då så ointresserad, för att inte säga sval, inför den här berättelsen? Kanske för att det vilar något ytligt över den, något av
trött gest. Eller kanske för att Jonas Gardell späckar sin roman med så mycket egna känslor och så mycket darr på stämman att läsaren inte ges något som helst utrymme, inte tillåts bidra.
Boken är som ett slutet litet universum där Gardell på sitt salvelsefulla sätt liksom predikar för ingen annan än sig själv. Att det eventuellt kan sitta någon därute som försöker lyssna verkar inte ha intresserat honom det minsta.