För några år sedan skrev jag på dessa sidor en presentation av Hannah Arendt, som dog 1975, (Under strecket 16/4 2009) utifrån det som jag menade hade gjort henne aktuell: hennes dynamiska tänkande, där hon rumsterade med den traditionella filosofins kategorier utifrån så ovana kategorier som kropp, födelse, aktivitet. Historiefilosofin infiltrerades när hon tänkte det förflutna i termer av ”förlåtelse”, framtiden som ett ”löfte”. Och själva tänkandet såg hon som en ingripande och politisk verksamhet, grundad på omdömet.
Jag har nu funnit mina observationer om hennes aktualitet åtminstone delvis bekräftade i den nyligen utkomna volymen ”Konsten att handla – konsten att tänka: Hannah Arendt om det politiska”. Det är en antologi där redaktörerna Ulrika Björk och Anders Burman samlat en rad svenska bidrag om Arendt som politisk tänkare.
Här finns mycket för en Arendt-vän att glädja sig åt: redaktörerna har var sitt fint bidrag, Björk om födelsens ”natalitet” som avgörande för Arendts syn på historisk ”händelse”; Burman om hennes ”försök att tänka tänkandet annorlunda” – det handlar om hur Arendt tampas med en av de stora filosofernas standardfrågor, nämligen vad det betyder att ”tänka”.
Arendt luckrar upp den traditionella synen på tänkandet som ”kontemplation” och som ett tillbakadragande från livet – till förmån för en dialogisk syn, där tänkandet är första steget in i det hon gärna kallar vita activa, det aktiva livet som också är det politiska livet. Jag skulle tro att det som gör Arendt så utmanande och speciell i filosofins historia just är denna syn på tänkandet som en aktivitet med politiska dimensioner.
Ulrika Björks bidrag om födelsen och händelsen samspelar med ett annat fint antologibidrag, Victoria Farelds om ”Förlåtelse och skuld hos Arendt”. Fareld diskuterar tidens kategorier hos Arendt, framför allt den som handlar om begynnelsen, ”födelsen”, och som innebär att världen och historien alltid börjar om på nytt – kanske Arendts allra mest originella bidrag till historiefilosofin. Den radikala begynnelsen samspelar hos Arendt med det förlåtande minnet: förlåtelsen är vårt sätt att bearbeta minnet som betyder att historien kan börja och börja om på nytt. Medan glömskan istället ”binder oss vid det förgångna”, som Fareld uttrycker saken.
Minnet är besläktat med tänkandet: båda gör aktiva ingrepp i tidens gång. Glömskan, däremot, är en oförmåga att tänka – och Arendt fann sitt stora exempel på detta med sitt berömda reportage om rättegången mot Adolf Eichmann 1962. Nazisten Eichmann var ”banalt” ond eftersom han var oförmögen att föreställa sig ett annat perspektiv än sitt eget, det vill säga var oförmögen att tänka och minnas.
Jag hade väl önskat att Fareld (eller någon annan i antologin) hade kompletterat med några synpunkter på ett begrepp som förefaller mig lika viktigt som minnet och förlåtelsen hos Arendt: löftet. Med löftet tecknar människan in en framtid och fullbordar därmed den tidsaxel som inleds med födelsen. Arendt tänker alltid i tid: hennes aktivitet i nuet informeras av det förgångna och av det framtida.
Antologin saknar inte kritiska bidrag: Stefan Jonsson läxar upp Arendt för att hennes föreställningar om ”massan” är alltför lika förkrigstidens tyska schabloner. Han gör en gedigen beskrivning av begreppshistorien men verkar bortse ifrån att Arendts syn på ”massan” framför allt har att göra med hennes grundläggande historiska erfarenhet, nämligen Auschwitz: ”massan” ingår ju i hennes beskrivning av koncentrationslägrens förutsättningar och vad som händer när människan avhumaniseras och blir till, just, ”massa”.
Shamal Kaveh härleder det aktuella intresset för Arendt till ”det nyliberala ekonomiska tänkandet där politiken underordnas ekonomin” och menar att Arendts politik alls inte är någon politik, eftersom den ”utesluter de frågor som i grunden utgör politikens väsen, det vill säga orättvisor, exkludering och ojämlikhet.” Det finns säkert mycket som träffar i denna kritik.
När man läser Arendt undrar man ibland var man befinner sig i världen, framför allt för att hon så envist drar en gräns mellan en politisk sfär, som också är tänkandets och språkets område, och en social sfär, som är hemmets och det tysta våldets område.
Jag tror ändå att Kaveh och andra kritiker bortser från att hon ser lika dynamiskt på förhållandet mellan det politiska och det sociala som på tänkandet, som hon ser utspänt mellan kontemplation och aktivitet. Hennes stora 50-talsarbete ”Människans villkor” är ju en historisk framställning av hur de olika sfärerna infiltrerar varandra och slutsatsen måste bli att människans villkor alltid består av både det sociala och det politiska, det kontemplativa och det aktiva, det förflutna och det kommande, förlåtelsens möjlighet liksom löftet.
Att den sociala sfären blandar sig med den politiska är en observation som Arendt förlägger långt tillbaka i tiden. Jag tycker den har fått förnyad aktualitet, på ett sätt som hennes kritiker inte riktigt uppmärksammat: jag tänker exempelvis på det fenomen som man kallar sociala medier och som får allt större politisk betydelse, så att det traditionellt privata invaderar och överröstar det politiska. Så att politikernas värde alltmer avgörs av stiliserad personlighet och performance. Vilket inte bara gäller den strikt politiska sfären: varje författare, precis som varje arbetssökande, får idag veta att det gäller att sälja sin bok, sitt språk, sin arbetskraft, genom sin personlighet. Allt detta är ingalunda oproblematiska fenomen, vilket skulle betyda att Arendts kritiska granskning av förhållandet mellan det privata och det offentliga förtjänar ytterligare en antologi.
