Redan som liten lärde jag mig av min far hur man spikar upp en hästsko över stugdörren. Den skulle hänga som bokstaven U; öppen uppåt för att inte lyckan, som ju var själva poängen, skulle rinna ur. Inte för att han trodde på det, utan för att hans pappa hade sagt så, antar jag. En tradition bara, smålänningar emellan, som numera bevaras i form av en hästsko just, ovanför porten till det skjul där vi förvarar vår flakmoped – som sannerligen kan behöva lite bistånd från makterna.

Folkminnen brukar de kallas. Deras antal är oändligt. Att höra och läsa om dem är nästan alltid nöjsamt och givande, och denna bok är inget undantag. Människan och faunan är därtill den tredje och sista delen i ett bokverk om drygt 1600 sidor som, vågar jag påstå, kommer att stå sig under överskådlig tid. Därmed är också etnobiologin, efter dansk förebild, etablerad i vårt land. Ett myller av skrock, fakta, sägner och gediget vetande ur folkdjupet, som det brukar heta, där gränsen mellan kultur och natur upphör att vara gräns.

Efter den allmänt hållna ”Människan och naturen” (2001) och den mer botaniskt inriktade ”Människan och floran” (2005) har de strävsamma redaktörerna med Håkan Tunón i spetsen så kommit fram till djuren. Och kunskapen är som sagt oändlig. Allt kan man inte få med, men anmärkningsvärt mycket. Som på ett bättre smörgåsbord, ungefär, vilket för övrigt påkallar kostråd och maningar om sans och måtta. Den som försöker sätta i sig alla läckerheterna i ett svep kommer först att bli stinn som en ruda, ­senare illamående.

Verket påminner något om Nordisk Familjebok, den klassiska uggleupplagan, i den bemärkelsen att man kan slå på måfå och sedan bli sittande, dels på grund av det kuriösa innehållet, dels på grund av att de drygt 70 författarna uppenbarligen har ­givits ordern att inte hålla till­baka sin berättarglädje. Den korta historien av Yngve Ryd, om hur det gick till när gäddan råkade i vanrykte som svensk matfisk, är ett gott exempel på denna estetik. Det finns hundratals andra.

Åtskilligt handlar naturligt nog om jakt, fiske och husdjur. I art­registret (som täcker verkets alla delar) räknar jag exempelvis till inte mindre än 200 hänvisningar under uppslagsordet nötkreatur. Ren, varg, sill, häst, get, hund och andra kommer inte långt efter. Särskilt avsnitten om hundens urgamla förbindelser med människan, delvis författade av Staffan Thorman, läser jag med stort intresse. Till och med rondellhundens historia avhandlas här, samt virtuella husdjur av typen Tamagotchi. Etnobiologi när den är som bäst, fri från den snäva ­naturvetenskapens räta empiri.

Lappmarksforskaren Rolf Kjellström är en av de oftast återkommande författarna, och det ska sägas att just den samiska kulturen behandlas utförligt, verket igenom, på ett sätt som sällan har varit fallet i vår litteratur. Detta är mycket glädjande och markerar något av ett trendbrott. De sista resterna av storsvensk förmyndarattityd har ersatts med en saklig och respektfull syn på samernas livsföring och kunskaper om naturen. Att rädda detta vetande, också den sydsvenska lantbefolkningens, undan glömskan var när allt kommer omkring en av projektets grundidéer.

Möjligen är det också på sin plats att påminna om att ”Etnobiologi i Sverige 1–3”, som är frukten av ett skattefinansierat samarbete mellan Centrum för biologisk mångfald och en rad andra institutioner, har sina rötter i en FN-konvention som antogs vid miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Politik alltså, fjärran från det etermediala bondfångeri som alltför ofta (men inte förvånande) föder misstro gentemot våra folkvalda.

Att på papper i tunga böcker fästa råttfällans kulturhistoria (Karl Fredga) eller fågelmåleriets utveckling (Allan Ellenius), för att inte tala om berättelser om julbocken och andra högtidsdjur (Lena Kättström Höök), är folkbildning av ett slag som endast framsynta politiker har vett att stödja. Välfärd räknas nämligen inte enbart i enheterna tv, PV och wc – utan kan också mätas i den bildningens friare skala som först på längre sikt ger önskat resultat, i det här fallet förståelse för, och god förvaltning av, landskapets botaniska och zoologiska resurser.

Sju år. Så lång tid tog det. Dåvarande miljöministern Kjell Larsson, som hörde till initiativtagarna, fick dessvärre aldrig se resultatet. Säkerligen hade han varit nöjd. En uttalad ambition från början var att stävja den brist på allmänbildning om växter och djur som då var skriande. Det är den kanske fortfarande, men riktigt lika illa är det inte nu. Just för sju år sedan syntes okunskapen gripa omkring sig så till den grad att jag hittade på ett uttryck – biologisk analfabetism – för källan till min sorg och indignation.

Om böcker som dessa blir lästa lär det uttrycket snart vara irrelevant. En lyckosam utveckling, så här långt, som kan härledas, inte till att spridda hembygdsromantiker bankar upp hästskor över dörren till stall och stugor, utan till hårt arbete, både av författare och byråkrater.