Ett typiskt vinterbarn med luddfodrad mössa och overall, ett sådant som finns i oräkneliga variationer på dagis och skolgårdar från norr till söder, pryder omslaget till Eva Ribichs fjärde diktsamling Ljuset kommer in underifrån.

I tio korta diktsviter framträder ett eller flera diktjag, eller barnjag om man så vill. Även de enskilda dikterna är korta; två, tre eller fyra rader på en sida. Språket är tydligt, präglat av en långsam noggrannhet som återspeglar barnets absoluta koncentration. Olika vardagsföreteelser står i centrum för barnjagets iakttagelser: blåbärsplockning och känslan av ett moget blåbär i munnen; grävandet av en snötunnel med röda vantar i allt det vita; en slät enbit som blir till en hemlighet i fickan. Alla händelser är på ytan helt odramatiska och tömda på spänning - ett barn som åker skridskor, eller sitter på en bänk och gungar med fötterna eller gräver i snön. Den poetiska laddningen uppstår först i barnets blick och när barnets tankar och känslor förvandlar ett ingenting till ett någonting:

Tänk om det rasar, om snön faller in. Om tunneln

faller ihop och vi blir kvar. Då kan jag vara här. Då

behöver jag aldrig komma ut.

Samtidigt frågar jag mig själv vad det är i barnets blick som skapar poesi av dessa textrader. En av förklaringarna kan vara att läsaren vet att det inte är ett barns reflektioner, utan en vuxen som tar barnet i besittning, som positionerar sig som barn. I en annan dikt skapar beskrivningen av barnets fascination inför sin egen skugga en blixtsnabb igenkänning och jag får en tydlig minnesbild av hur skuggornas spel fängslade mig som barn.

Men Eva Ribichs ambition är knappast att bara måla upp nostalgibilder av en svunnen barndom. Trots att dikterna vid första anblicken inte verkar bestå av mer än barnets enkla och tydliga konstateranden smyger tomrummen och det outsagda sig sakta på läsaren. Det är inte bara i snötunneln som barnet skapar sig ett eget ”inne” som samtidigt blir en tillflykt, även skogen lockar med möjligheten att försvinna in och bort: ”Ingen / skulle märka om jag försvann. Om jag gick över / staketet och in i skogen. Bort och in. In.”

Dikterna döljer lika mycket som de berättar och förflyttar efter hand fokus från det sagda till det outsagda. Det möjligt hotfulla som ibland ruvar på sidan, utanför raderna, påverkar läsningen och får mig att undra över vad barnet ser och upplever men inte berättar.

Diktsamlingen som helhet lämnar en känsla efter sig av både långsam tydlighet och undanglidande. Dikterna stormar inte fram och rycker läsaren med sig i någon känslomässig virvelström, utan det är snarare samlingens helhet och barnets fokuserade blick på de bortglömda detaljerna som är bokens styrka. På vissa ställen händer det också något speciellt med språket som blir både tungt och lätt på samma gång, i ett lite svårdefinierat men tilltalande motsatsförhållande.