Redaktörerna Tomas Löfström och Birgitta Wallin har gjort ännu en bragd i sin bokserie ”Indiska biblioteket”. Efter omistliga översättningar av böcker av bland andra Krishna Sobti, Ambai och Mahasweta Devi ger de nu ut diktantologin ”Innan Ganges flyter in i natten”, där de presenterar närmare 50 poeter.
Där utgivningen tidigare fokuserat på de indiska folkspråken, innehåller den aktuella volymen även poeter som skriver på engelska. Det är ett av Indiens 22 officiella språk, men Löfström och Wallin begränsar sig till poeter från tre språk. Förutom de indo-engelska lyrikerna rymmer volymen även poeter som skriver på hindi och malayalam.
När det gäller de senare bidragen handlar det om ett översättningsarbete i flera led. De många svenska översättarna har utgått från provisoriska engelska översättningar som de diskuterat med poeterna. Långsamt har översättningarna förfinats i samarbete mellan poeten och översättaren.
Löfström och Wallin skriver också om många överraskande upptäckter, som att de särpräglade erfarenheter som reducerades i de engelska tolkningarna bättre fångades på svenska. Bakom översättningarna ligger alltså ett mödosamt och heroiskt arbete.
I den litterära debatten i Indien är engelskan ett omstritt språk. Enligt en radikal kritik är det kolonialisternas språk. Det medför också ett perspektiv som den som väljer att skriva på engelska inte kommer ifrån. Indo-engelska poeter betonar istället att engelskan är ett språk för exilerfarenheten, för hemlösheten. Antologin rymmer utmärkta översikter till poesin skriven på de respektive språken.
I inledningen till den engelska sektionen tar poeten och kritikern Anjum Hasan fasta på just exilen. Hon citerar pionjären Dilip Chitre:
”Indisk-engelsk poesi är poesin för en minoritet utan land. En känsla av exil måste vara en ofrånkomlig del av den indisk-engelske poetens självuppfattning. Han tvingas därför in i ett inre territorium eller surrogatlandskap som ersättning för ett språkligt fosterland.”
I Dilip Chitres poesi kan vi också se hur poesin och språket blir diktarens hemvist. Där skapar dikten sitt eget landskap, bortom den ”platsens poesi” som var ett slagord i amerikansk och europeisk poetik och kritik på 1980- och 1990-talen:
Jag är varken skiftningen hos det som sker
eller en outplånlig skamfläck.
Det här är den sortens blod
som inte torkar eller slutar att rinna.
Det representerar inte lågan
av odödlig närvaro och ljusets alla myter.
Mina fåglar flyger utan himmel.
Mina fiskar simmar
i intet.
Mina ord vilar i viskande skogar
bland träd som ska gro och växa.
Kritiken att den indo-engelska litteraturen inte skulle vara ”autentiskt indisk” har också med kraft och sarkastisk spänst avfärdats av Salman Rushdie, som redan i början av 1980-talet frågade varför ingen kräver ”autentiskt tysk litteratur”.
Att folkspråken i någon mening skulle vara mer organiska avvisas också av de skilda introduktörerna. Teji Grover skriver om dialekten khari boli som ligger till grund för konstruktionen av hindis moderna skriftspråk; hon jämför med nynorsk.
Och K Satchidanandan pekar på den betydelse som införandet av en enhetlig, skriftspråklig syntax i början av förra seklet hade för malayalam. Dessutom är engelska det språk som de indiska intellektuella kommunicerar på över de folkspråkliga gränserna.
Även om den indo-engelska poesin har en lång historia, speglar urvalet ett modernare skede. I hindiurvalet kan vi däremot se en förändring, som på många sätt liknar förändringsprocesserna i de europeiska språkens lyrik med skiften mellan en personlig tematik och mer socialt inriktad lyrik, där tendenserna skapar nya synteser i en modernistisk formreflektion.
Poesin på malayalam speglar andra brytningar. Malayalam är ett sydindiskt språk, som bland annat talas i delstaten Kerala som under långa perioder haft kommunistiskt styre. Den sociala och politiska kritiken är mer genomgående, men poeter som K Satchidanandan och Balanchandran Chullikad smälter lyhört ihop det utåtriktade med en personlig erfarenhet. Savithri Rajeevan visar också, liksom bengaliförfattarinnan Mahasweta Devi i sin prosa, hur mytologin kan smältas om i samhällskritiska former.
Och jag faller handlöst för den sinnliga konkretionen i hindipoeten Udayan Vajpeyis prosadikter:
”Mor sitter i ett tomt rum där skuggor spinner tunna trådar kring henne. Fars död sprider sig långsamt över hennes sari.”
Samma säregna integration av det abstrakta i ett konkret rum finner vi i den utsökta diktsviten ”Anteckningsbok” av den indo-engelska poeten Meena Alexander. Men hon driver det hela längre i en svindlande integration av minne, varseblivning, gestaltad estetik och intertextuella noteringar.
Vi grubblar över Rimbauds mun fylld med jord
Hans parisiska ögonvitor stelnar:
Fort! finns det andra liv?
Vem anpassar sitt jag för översättning?
Bokstav för bokstav, rad för rad
ögon blixtrar mot hukande måsar
”Innan Ganges flyter in i natten” rymmer en flödande rikedom. Kanske är det orättvist att uppehålla sig vid enskilda bidrag. Vi får inte blott generösa urval, inom bokens pärmar utvecklas också en dialog mellan poeter och erfarenheter. Kamala Das ger således en i tonen lekfull men i sak allvarlig replik till den indo-engelska litteraturens kritiker:
Kan ni inte låta mig tala
vilket språk jag vill. Språket jag talar
blir mitt, dess förvrängningar, dess konstigheter,
är mina, bara mina. Det är halvt engelskt, halvt
indiskt, lustigt kanske, men det är ärligt,
det är lika mänskligt som jag är mänsklig, fattar
ni inte det?
