Det fina med patafysiken, de imaginära lösningarnas vetenskap, är att man tröttnar på den fort nog för att inte nöta ut sitt intresse, vilket i sin tur förhindrar att man tröttnar på den alldeles. Rätt som det är vaknar nyfikenheten igen, ofta genom någon av Claes Hylingers böcker, och så sitter man där och ler en stund innan verkligheten åter gör sig påmind.
De kryptiska fransoser, vanligen döda eller påhittade, som utgör Patafysiska Kollegiets nomenklatura, kan vara nöjsamma i små portioner, dock sällan i större. Kul killar som krökar och står i och kan komma på idén att skriva en hel roman utan att använda bokstaven e, till exempel. Eller med e som enda vokal. Egentligen är det väl bara Hylinger själv som håller i längden.
Det är också han som räddar Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser , av den finlandssvenske författaren Mathias Nystrand (född 1978), en populariserad magisteruppsats med undertiteln ”Patafysik, Claes Hylingers hemliga sällskap och intellektuell karnevalism”.
Litteraturvetenskaplig analys av patafysiken i vidare mening, på fullaste allvar, är givetvis en omöjlig uppgift. Detta inser Nystrand, som väljer en ledigare gångart än den akademiska. Liksom släntrande ger han sig ut på jakt efter väsentligheter, först i Visby och senare i Stockholm, där gatorna tycks bredare än långa och människorna rusar mellan konsumtionsanstalterna. Lyckligtvis räddar han sig in på Rönnells Antikvariat.
Ungefär hälften av boken, början och slutet, handlar om Hylingers trilogi ”Det hemliga sällskapet” (1986), ”Den stora sammankomsten” (1990) och ”I det hemliga sällskapets tjänst” (2002).
Så långt är allt gott och väl och ett fynd för dennes många beundrare. Vad, undrar Nystrand, gör dessa romaner så lyckade? Och han presenterar onekligen en del skarpsinniga teorier.
Fyllningen i mitten av boken är något mäktigare och bär, gissar jag, tydligare spår av den ursprungliga uppsatsen. Patafysikens karaktär av pojkrum blir här uppenbar, ty av någon anledning förekommer inga kvinnor. Allt inventeras med tonvikt på historia, doktriner och portalgestalter, så även de nära förbindelserna med surrealismen, dadaismen etcetera. Det är intressant men aningen inkrökt.
Av större värde är Nystrands försök att spåra riktningens föregångare – Mulla Nasruddin, Rabelais, Cervantes och andra. Till dessa räknar han även Axel Wallengren (alias Falstaff, fakir), vilket rimligen kan tilltala också äldre lustigkurrar, ni vet, eviga studenter som spexar och har sig och hyllar Fakirens nödrim av typen biffsteken/livstecken.
Slutligen bör nämnas att boken rent grafiskt är en delikatess, utgiven just av Rönnells, antikvariatet som på senare år har utvecklas till något av en höglitterär umgängesklubb, tillika tummelplats för i Sverige verksamma patafysiker, vilka de nu kan vara. Allt är ju hemligt.
