Att bli medveten om sitt modersmål, dess förtjänster, låneord, begränsningar och egendomligheter liknar effekten av psykoanalys. Vi får klarhet om det bagage vi bär på – inte för våra synders eller goda gärningars skull utan för att vi råkade födas på en viss plats, i en viss tid eller form. I så mening kan modersmålet ses som vårt språkliga öde. Vi är bara till viss del oss själva i språket (och att ”vara sig själv” tycks vara en viktig hörnsten i vår kultur) och är därutöver underkastade något som är större och mäktigare än oss själva och som vi saknar inflytande över. Inte så konstigt då att filosoferna på senare tid övergett Gud, Varat och Intet för att i stället ägna sig åt Språket.
Författare begår ofta misstaget att behandla språket som ett forum för den egna friheten, ett urhav där likt aminosyrorna våra individuella tankar och uttryckssätt uppstår. Dock tycks det som om kristalliseringens koordinataxlar redan fastställts och att vi saknar inflytande över dem. Språket är något man kastas in i.
Själv kastades jag in i polskan. Jag föddes och uppfostrades i västra Polen, som länkades till resten av landet efter kriget och fylldes av efterkrigstidens mischmasch av polska dialekter och kulturer. I den smältdegeln uppstod enligt språkvetarna den så kallade rikspolskan. Vi här i nedre Schlesien tycks alltså ha satt standardmåtten för hur man ska prata i riket.
Mitt tal saknar varje spår av dialekt eller brytning. Det finns inget annat språk som jag behärskar tillräckligt bra för att kunna använda det som mitt eget. Jag är enspråkig. Jag klarar av att kommunicera på ytterligare två språk men då handlar det om en förenklad, rätt plågsam kommunikation. Jag skulle passa bra i Sèvres utanför Paris tillsammans med metern och de andra rikslikarna, som ett rikspolskt paradexempel.
Polskan är ett slaviskt och därmed indoeuropeiskt språk. Dess skriftspråk är av förhållandevis sent datum. Det kristna inflytandet kom från Rom, inte Bysans, vilket tillät polskan att träda in i den latinska kultursfären och anamma det latinska alfabetet. Inte förrän 1270 nedtecknades de första raderna på polska. I en i övrigt latinsk text erbjöd en viss Boguchwale – vilket måste ha fått nedtecknaren att knappt tro sina öron – sin hustru hjälp med att mala säden: ”Day ut ia pobrusa a ti pożiwai”, som på modern polska blir: ”Låt mig göra det så får du vila”.
Polens geografiska belägenhet har medfört att en mängd främmande ord trängt in i språket. Polskan har ett ordförråd som till ungefär 70 procent består av låneord och är alltså ett hopkok, ett lapptäcke, en smältdegel och en röra. Det vi saknat har vi lånat av våra grannar – utifrån vilka förbindelser vi haft med dem, krig, resor, moden och vurmer. Vårt rika tekniska ordförråd har vi tyskarna att tacka för. Varje liten teknisk landvinning kommer därifrån, relationerna mellan oss har dock ofta varit ansträngda – de tyska bosättarna på polsk mark har alltid utgjort en välorganiserad och penningstark grupp.
I drottning Bonas släptåg följde en mängd italienska uttryck hämtade från arkitektur, musik, krigskonst och framför allt – köket och under 1600-talet var det franskan som stod i tur att invadera landet. Stort inflytande hade även ryskan och andra östspråk. Vi kan till och med skryta med turkiskt och ungerskt inflytande. Latinet berikade polskan med vetenskapliga, abstrakta och religiösa termer. Under 1400- och 1500-talen var det inte fel att gå med i tjeckiska sällskapet. Under de ständiga delningarnas tidevarv pågick en intensiv ryssifiering och germanisering. Idag är det som överallt annars i världen engelskan som är på inmarsch.
Jag gillar att polskan är så öppen för främmande ord; i den halsbrytande strömvirvel som uppstår av alla intrång blir de mest exotiskt klingande uttryck betvingade av den polska grammatikens kvarnhjul, utstyrda med hemmagjorda ändelser och manglade genom samtliga kasus. Det är ett språk som suger i sig allt vad det kommer över utan att någonsin nå mättnad.
Tänka sig att det var detta lapptäcke till språk som spelade en sådan ovanlig och paradoxal roll – under de långa år då Polen var utplånat från kartan utgjorde polskan en tillflyktsort för den nationella identiteten och bara i litteraturen kunde den polska kulturen leva vidare. Man kämpade för att få tala sitt språk, man riskerade sitt liv genom att tala det.
Polskan knyter gärna an till traditionen och de historiska formerna, den är ett språkmuseum, full av fossil omöjliga att underkasta några som helst pragmatiska principer. Dess komplicerade böjningssystem omfattar inte bara tillägg eller bortfall av ändelser utan påverkar även ordens rötter. Inte ens de allra skickligaste polsktalande tyskarna tar sig fram obehindrat i snårskogen av olika verbformer som beskriver fullbordad eller ofullbordad handling i dåtid. Rent ortografiskt finns det en del ljud som skrivs på helt annat sätt eftersom de en gång i tiden uttalats så, och sedan har den gamla stavningen fått stanna kvar i språket som ett minne, fullt tillräckligt för att sprida panik bland landets gymnasieelever.
Polska språket är alltså varken logiskt eller pragmatiskt. Dess grammatik är svårbemästrad och bitvis helt galen, stavningen är knepig. Lika beredvilligt som det släpper in nya ord, lika envist och ologiskt håller det fast vid uråldriga former, såväl grammatiska som ortografiska.
Jag har ofta som författare kämpat mot polskans patriarkala strukturer. Det går till exempel inte att dölja sin könstillhörighet genom att skriva i första person. Verbformerna i dåtid avslöjar en och om man försöker kringgå problemet genom att skriva i presens desavoueras man av adjektiven. I förbigående kan jag ju passa på att nämna att det inte heter ”modersmål” på polska utan ”fadersmål”.
I likhet med andra slaviska språk har polskan en förkärlek för diminutiv. I mina ögon är denna i grammatikböckerna närmast helt förbigångna kategori ett bevis för det djupt mänskliga i språket. Det är språkets egen förmåga att göra världen tryggare och mer ömsint. Ingen polack tycker det är något konstigt med folkvisan om den ”lille soldaten” som rider ut i ”lilla kriget” med sitt ”lilla svärd”, sittande på sin älskade ”lilla pålle”. Uppfinningsrikedomen vad gäller nya diminutiver vet inga gränser och det polska namn finns inte som inte kan omvandlas i nya diminutiva former, liksom för övrigt nästan alla substantiv och adjektiv. Nu tycks det dock som om denna möjlighet till förminskning gått över alla gränser och används i en sådan utsträckning att polskan hotas av infantilisering.
Fram till andra världskriget var Polen ett land rikt på språk och kulturer. Det var i mötet med andra språk med en främmande sensibilitet och ett annat kynne som polskan visade sig som mest kreativ. Det är ingen slump att det polska språkets sanna mästare befunnit sig i språkets utkantsområden. Bruno Schulz prosa uppstod i en stad där det polska mötte det ukrainska och det judiska. Czesław Miłosz poesi berikas av den polska som talades i Vilnius medan den helt sagolika polska som vi finner hos Bolesław Leśmian och Julian Tuwim hämtar sin näring ur det judiska.
Smidigt, flexibelt, dunkelt, inte alltför exakt, traditionsbundet och grammatiskt oförutsägbart… Kanske mer lämpat för poesi än för vetenskap. Jag har en känsla av att polskan vantrivs i intellektuella diskussioner och i linjära, realistiskt återgivna händelseförlopp. Den föredrar mer öppna, mångtydiga former. Grotesken och det absurda är dess rätta element. Den är svag för patos. Inte så konstigt då att vår poesi är känd och uppskattad i hela världen. Polskan ger författaren stora friheter, suggererar världen snarare än beskriver den, skapar känslor, intryck, föraningar, är associativt och måleriskt.
Flaubert lär ha sagt att språket fallerar så fort det ger sig på att tänka i bilder; det kliver ut ur sig själv och halkar ner i ett träsk av anakronismer. Jag håller inte med honom. Språket är som kraftfullast just när det överskrider sig självt för att skapa en alternativ värld, när det som en illusionist drar fram saker ur sin hatt som vi inte hade kunnat föreställa oss. Polskan är för mig ett arkaiskt språk som berättar om världen före det stora sönderfallet, när allt föreföll mera betydelsefullt och sensuellt, då man gick mera på känsla och ”vad” var viktigare än ”hur”. Jag låter språket bli till ett finger som pekar på månen. Jag nöjer mig inte med tungan.
Ibland undrar jag hur mycket min känslighet, mitt tänkande och mitt sätt att se världen har formats av detta svåra, föga exakta men så färgstarka språk. Skulle jag ha kunnat uttrycka det som nu ligger mig så nära om hjärtat i mitt skrivande – föraningar, känslostämningar och själslig oro – på ett annat språk? Kanske borde jag vara tacksam över mitt språkliga öde.
Polskan räknas paradoxalt nog som ett så kallat litet språk trots att det talas av ungefär 50 miljoner människor (där en betydande del utgörs av polska emigranter). Det är ett lokalt och perifert språk och till råga på allt svårbemästrat, nog för att avskräcka de flesta. Förtjänsten med sådana ”små” språk – i synnerhet om man är bekant med några av de ”stora” – är möjligheten att ta sin tillflykt till dem, att vistas där i sitt lilla upptrampade språkområde utan möjlighet för resten av världen att skaffa sig tillträde till det. Jag minns från förr hur det långt utanför Polens gränser gick att stänga ute alla andra på världens internationella flygplatser, förvissade som vi var om att ingen förstod ett ord av vad vi sa.
Tecknet på att man sedan kommit hem igen visar sig i baren vid första bästa parkering efter gränspassagen, där kyparen undrar om det ska vara lilla ”mjölksingen” till ”kaffsingen”. Eller då en polsk tågkonduktör slår upp dörrarna till kupén och glatt utropar: Kan jag få se på de små biljettsingarna!
Jan Henrik Swahn har översatt och bearbetat essän utifrån en uppläsning som Olga Tokarczuk höll på ett internationellt översättarseminarium i Kraków i somras.
Olga Tokarczuk samtalar med Agneta Pleijel och Jan Henrik Swahn på Kulturhuset nu på torsdag den 15 oktober klockan 19.00.
