Berättaren i norrmannen Arne Svingens Svart elfenben är i bokens upptakt på resa till Elfenbenskusten. Där möter han ett land präglat av inbördeskrig, korruption och fattigdom. Hans reskamrat är bäste vännen Sam, född och uppväxt i Liberia men sedan några år bosatt i Oslo. Sam har fått veta att hans mamma fortfarande lever, och nu vill han söka upp henne. Boken handlar inte bara om en resa i nutiden, lika mycket rör det sig om en färd bakåt i tiden. Med påträngande detaljskärpa berättar Svingen både om vad som sker i nutidens Afrika och om traumatiska händelser som plågar pojkarnas minne.

Sam har varit barnsoldat i ett land där det egna livet är mindre värt än en coca cola och där barn tränas att bli grymmare än de vuxna. Undan för undan blir såväl läsaren som berättaren medveten om vad Sam egentligen varit med om innan han kom till Oslo, händelser så fasansfulla att de knappt kan återges i ord. Själv tänker berättarjaget ofta på hur han och Sam i Oslo rånade en man för att få pengar till sin resa. Bilden av mannens ångestfyllda ögon är alltjämt inristad på hans näthinna.

”Svart elfenben” är en mörk berättelse, kantad av otäcka våldsskildringar. Kolonialismen, i detta fall fransmännens långvariga vistelse i landet, sätter spår, bland annat i olika kuppförsök där den ene smådiktatorn avlöser den andre. Det är ett berättartekniskt effektivt grepp att skildra historien utifrån den okunnige norske pojkens perspektiv. På så sätt trappas spänningen successivt upp.

Det inre skeende som belyses genom berättarens reflektioner och iakttagelser står i samklang med beskrivningen av den yttre miljön, till exempel vädrets tvära kast mellan kvävande hetta och intensiva regn som gör vägarna ofarbara, mellan dagens genomträngande ljus och nattens djupa mörker. På samma sätt är pojkarnas resa en ständig berg- och dalbana, där man aldrig lyckas ta sig upp för den sista backen.

Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”, som berättarjaget fascinerat bär med sig, är en intertext som tydligt illustrerar hur bilden av Afrika inte nämnvärt förändrats på hundra år. Conrads berättelse fungerar som ett slags facit för pojkarnas upplevelser genom det vilda och färgsprakande landet utan lag och ordning. Obevekligt pekar den ut färdriktningen mot en tragisk upplösning.

Har Svingen skrivit en dystopi av det slag som ungdomslitteraturen under senare tid varit så rik på? Visst kan berättelsen i sin egenskap av skarp civilisationskritik gå under den beteckningen, men här finns trots allt ljus i mörkret. Boken är bland annat en fin skildring av vänskap, av den djupa och varma gemenskapen mellan Sam och berättaren, två ungdomar som inte har mycket mer i livet än varandra. ”Svart elfenben” är en mycket läsvärd bok som på ett rytmiskt, nästan poetiskt språk ställer viktiga frågor om förhållanden i vår samtid.