Kände redan vid första genomläsningen av Kristofer Flensmarcks Almanacka att det skulle bli en sådan bok som bjuder på mycket att säga, men där man nästan inte vet var man skall börja. För innan det blir möjligt att gripa sig an själva texten kräver projektet som sådant sin beskärda del av uppmärksamheten. När man som Flensmarck tar sin farmors almanacksanteckningar, placerar dem i en bok och kallar det found poetry och dokumentärlyrik, så blir det uppenbart att texten riskerar att bli underordnad projektets teoretiska dimension och att poeten inte kan ställas till svars för eller kopplas samman med de skrivna orden, helt enkelt därför att de inte är hans.

I efterordet, som består av ett samtal mellan Flensmarck och en av bokens formgivare, ger Flensmarck sig själv möjligheten att ge svar på de frågor och eventuella invändningar som han förståeligt nog kan förutse att projektet väcker. Resonemanget hamnar i ett slags lyrisk panteism; poesin finns överallt, det handlar om hur man framställer och läser.

Flensmarck sätter sig med ”Almanacka” i en annan författarroll än den traditionella poetens. Han tar plats i poetstolen utan att skriva, men argumenterar väl för sin sak: ”Min uppgift som poet blev att låna ut min röst. /…/ Den ordning jag representerar kan få en åldrande, sjuk kvinna att börja tala genom poesi. Jag tänker att det är betydelsefullt, helt väsentligt, att föra in fler röster i poesin än det typiskt intellektuellt refererande och reflekterande jaget.”

Men oavsett hur länge och mycket man diskuterar konstsyn, intentioner och vad man kan eller inte kan göra, så kommer man inte förbi den viktigaste frågan: håller det?

Ja, det gör det. Jag tycker att Kristofer Flensmarck gör precis det han föresätter sig att göra genom att ta fram det poetiska i ett till synes helt opoetiskt material. Farmors almanacksanteckningar är, när man läser dem i sam(p)lat skick, en minimalistisk och vacker berättelse om liv, död och mänskligt varande.

Boken är indelad efter år och de almanackor som använts. Det första året är rubricerat ”Hemkalendern 1973” och tar bara upp en och en halv sida. Nästa blir 1985, sedan följer 1987 som efter det följs av varje år fram till farmoderns bortgång 1999.

I takt med att åren går blir det också fler almanackor där anteckningar förs in. De korta, ibland bara enordiga noteringarna får då läsas i tre olika fält över sidan.

Själva uppställningen och samlandet av materialet får stor vikt för läsningen och är inte helt lätt att återge. Likaså blir det svårt för enstaka citat att göra rättvisa åt det som behöver upplevas i sitt sammanhang.

Det meningsskapande uppstår också lika mycket i frånvaron av text, där jag som läsare tänker, spekulerar och bygger vidare på farmors korta kommentarer. Texten är inte förklarande, ger inga svar och fyller inte i några luckor, annat än när upprepningen av vissa saker helt plötsligt blir självförklarande eller något som tidigare varit omskrivet eller förkortat skrivs ut i klartext. Känslan av dubbelhet är påtaglig; egentligen vet jag inget om denna kvinna som kämpar med sjukdom, smärta och delvis ensamhet.

Samtidigt kommer man så nära, vid de plötsliga tillfällen då känslorna både svämmar över och komprimeras för att få plats i almanackan:

Rut körde

hem mej

Jag skulle

kunna skrika

rakt ut i

vånda

Är livet slut

Hur skall jag

kunna säga

adjö till

TOR

När jag så skall knyta ihop trådarna inser jag att all genrebestämning och etikettering är överflödig. Jag vet egentligen inte om poesi är den mest korrekta benämningen på boken, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att Kristofer Flensmarck genom farmors almanackor givit mig en alldeles speciell läsupplevelse som jag inte hade velat vara utan.