En gång i tiden gjordes det bra tv-serier i Sverige. Det var innan de kommersiella tv-kanalerna likriktade utbudet och på den tiden orden public service betydde något. Den bästa svenska tv-serien var ”Hedebyborna” baserad på Sven Delblancs romaner. Håkan Ersgård regisserade och Delblanc skrev manus. Det blev tre serier: 1978, 1980 och 1982. Den fjärde delen av Delblancs romansvit om Hedeby blev aldrig tv-serie.
”Hedebyborna” utmärktes av fantastiskt skådespeleri, både av etablerade skådisar och nykomlingar som Nina Gunke och Allan Svensson. Den präglades också av Ersgårds utsökta bildberättande och av Delblancs egensinniga lösningar i omvandlandet av sitt romantekniska fyrverkeri till en tv-epik där myt och realism blandades i ett visuellt överdåd utan motsvarighet i tidigare eller senare svensk tv-dramatik.
Men allt var inte frid och fröjd under inspelningarna. Olle Berglund hade beställt serien av Ersgård till TV2, men Lars Löfgren, som då var dramachef på kanalen, stoppade planerna. TV1 ryckte in, men sedan drabbades inspelningarna av den så kallade tidsandan. En fotograf ändrade på kamerapositionerna och ansåg att regissören skulle hålla sig till sitt, ty han bestämde det bildtekniska. Och Maria Hörnelius, som till en början var tänkt att spela Signe Svensson, ville ändra hela manuset: ”Jag tycker bara det är synd att handlingen är fokuserad på baronen och den besuttna klassen när det skulle vara så mycket mer intressant att berätta om de utsugna arbetarna vid kalkbruket”.
Om detta och mycket annat berättar Håkan Ersgård i boken ”Hedebyborna” med underrubriken ”En berättelse om en TV-serie”. Ersgård avled 1998, men för något år sedan återfanns ett manus till vad som skulle ha blivit en bok med hans minnen från inspelningarna. Manuset har redigerats av sonen Jesper Ersgård och ges nu ut av Delblancsällskapet. Boken rymmer också ett rikt bildmaterial och flera av de brev som Delblanc skrev till Håkan Ersgård under arbetet med tv-serien.
Det är genomgående ljuvlig läsning. Håkan Ersgård skriver med påkopplat temperament, men också med kärlek. Han ger hiskeliga interiörer från tv-bolagets tekniska byråkrati (han fick själv köpa en videoutrustning som underlättade utomhusinspelningarna) och från tidens stormötestyranni, men också tillgivna porträtt av skådespelarna, även de som ville störta både honom och Sven Delblancs manus i gruset.
Det är oavbrutet underhållande, även om jag någon gång slås av tanken att alla konflikter kanske inte enbart berodde på någon annan; Ersgård skriver också att han inte är alldeles lätt att ha att göra med alla gånger.
Läsningen blir inte mindre roande när temperamentet skruvas upp ytterligare några varv av Delblancs brev. Han är övertygad om att Hedebyborna är den bästa tv-serie som producerats i landet, och han skräder inte orden om annan svensk tv-dramatik. Inför ”Raskens” känner han bara trött förakt, och om Keve Hjelms fina dramatisering av ”Godnatt, jord” skriver han att ”Ivar Lo har massmediavänsterns stöd, därav berömmet åt Keve”.
Fast om jag minns rätt blev den serien monumentalt nergjord av tv-kritiken. Då stämmer Delblancs spådom om senare tv-dramatik bättre:
”Vad i helvete återstår? Göra svenska skitserier, deckare och sånt.”
