Man föreställer sig hur spänningsförfattaren sitter och grubblar över spektakulära mord, bra då om hon får en lidnersk knäpp. Det måste Åsa Larsson ha fått i sin senaste bok om åklagaren ­Rebecka Martinsson: Till dess din vrede upphör. Ungdomar dyker i en vak efter ett flygplan som störtat. Någon hindrar dem sedan från att komma upp ur vaken genom att lägga en dörr över hålet. Ungdomarna blir instängda under isen och drunknar. Dessutom är det den döda flickan som berättar, ett inte helt outnyttjat grepp inom litteraturen, men här väl genomfört. Flickan kommer att uppenbara sig som berättare då och då boken igenom. Vidare återkommer temat ”instängd under isen” flera gånger, och blir alltmer psykologiskt plausibelt.

Redan efter första fjärdedelen av romanen vet vi vem eller snarare vilka mördarna är, fokus ligger på varför. Ett udda grepp är att få läsaren sympatiskt inställd till en av mördarna.

Starka kvinnor tycks ligga bakom det mesta i den här boken. Polisinspektör Anna-Maria och åklagare Rebecka löser fallet tillsammans – manliga poliser och äkta hälfter blir aldrig mer än bihang. Fler synnerligen starka kvinnor förekommer, men mer ska inte avslöjas på denna plats.

Som vanligt utspelar det sig i trakten av Kiruna där Åsa Larsson vuxit upp. Till skillnad från en annan läsvärd bok, Johan ­Theorins ”Nattfåk”, där Öland begåvats med fiktiva ortnamn, finns verkligen de platser som skildras i Åsa Larssons roman. Man kan tänka sig att det blir folkvandring till sjön med det vackra namnet Vittangijärvi. Någonstans där ute på sjöbottnen låg alltså det tyska transportplanet i ”Till dess din vrede upphör”, planet vars inre dolde hemligheter som motiverade mordet på två ungdomar. Den svenska regeringens flathet mot Tyskland under andra världskriget är kanske Åsa Larssons viktigaste drivfjäder denna gång. Det är en mycket filmisk bok; Åsa Larsson arbetar hela tiden med filmbilder, ibland ruta för ruta.

Det är en synnerligen väl genomförd bok om man bortser från en scen i slutet där det tippar över i pekoral. Jag tror inte på den i blötsnö fastkilade mördaren som börjar sjunga om pärleporten. Men det är en anmärkning i marginalen.

Förr brukade kritiker kunna avfärda spänningslitteraturen med några överlägsna anmärkningar om språket och psykologin. Snart kommer man inte att ha så mycket att hämta där längre. Åsa Larssons bok till exempel står stadigt på de viktigaste tre benen: stilen, människokunskapen och intrigen.