Det finns samtidspoeter och så finns det samtidspoeter. Åsa Maria Kraft tillhör de senare. Med ögon och öron uppspärrade mot sin omvärld har Kraft gjort poesi av klimatförändringen, Irakkriget, byggandet av Öresundsbron. Inget ämne tycks för otympligt eller oattraktivt för att omsättas i litterär text. Och det görs på ett oefterlikneligt sätt. ”Permafrostens avtagande” från 2007, exempelvis, är skriven som ett libretto med Condoleezza Rice och Dick Cheney i de sjungande huvudrollerna. Nya fiktiva universum öppnas i texter som slingrar sig fram i ett gränsland mellan lyrik och fragmenterad prosa. I sin senaste bok har Åsa Maria Kraft gett sig på det kanske mest samtida av litterära ämnen – självframställning. Titeln talar om ”Självpornografi” och det är just vad texten siktar på: ett närgånget studium av ett själv, ett jag. En skrift med direkt korrelation till verkligheten.

Eller, ett skrivande irl – in real life – som texten själv säger i en av flera blinkningar till nätkommunikation.

Alltså: en bok i Rydbergs, Noréns och Lundgrens efterföljd? Både ja och nej. Kraft har inte oväntat skruvat projektet ett par extra varv. Detta är metalitteratur till max, en text som inte bara erkänner sin faktiska existens utan också kommenterar, rentav regisserar sin egen utveckling. Den presenterar sig inledningsvis som en omskrivning av dagboksanteckningar med den enda egentliga justeringen i ett perspektivbyte från förstaperson till tredjeperson. Det börjar med ett betydelsebärande utbyte av blickar på en tågresa och så småningom rullas en kärleksrelation upp, från början till slut.

Kärleksrelationen, när den inleds, presenteras som ett experiment. Diktjaget vet redan då att relationen ”irl” ska omvandlas till text. Men det experimentella kunde också syfta på det sätt på vilket relationen blir text. Den berättas nämligen i könsneutrala pronomen, som en relation mellan ”hen” och ”hen”. ”Vad händer med berättelsen om personerna inte kallas han och hon utan hen?”, frågar fliktexten. Allt och inget, är ett svar som boken kan sägas ge.

För rollerna i relationen är knappast neutrala. Den ena ”hen” visar sig ha sambo, vara den som inte vill binda sig men inte heller gärna avsluta relationen. Den andra, ”hen” som skriver, tror sig hänga med på villkoren till en början, men går sedan vilse bland de otydliga signalerna, börjar vilja något mer än det alltmer förnedrande prasslet – och slutar till sist som den dumpade.

I Åsa Maria Krafts debutbok ”4 påhitt” (1995) finns en text med titeln ”Genusändelse”. I texten talar genusändelsen själv och konstaterar i slutraden: ”Det är de andra orden, inte jag, som avslöjar mitt genus.” ”Självpornografi” säger något liknande, men maktmekanismerna förläggs den här gången utanför språket. ”Lyssna nu”, står det i ett stycke, ”det börjar inte i språket, och var det börjar är oväsentligt”.

Det väsentliga är att det börjar. Att rollerna uppstår, liksom färdigt koreograferade och obändiga oavsett hur medveten man är om skådespelet. ”Makten vill likna oss, likna sig själv” heter det i en av bokens mest laddade rader. Och makten visar sitt ansikte – hur mycket självpornografin som en självteknologi än vill ta kontrollen över det verkliga livet i det skrivna.

Men nu kondenserar jag. Den här boken säger egentligen mycket mer. Passionen speglas både gåtfullt och associationsrikt i Freuds tolkning av havet, i medeltida manuskript, i Lunds 1100- talsruiner, med mera. Boken är också rikt illustrerad. Dessa ymniga referenser kunde gärna ha fått syresätta bokens centrala undersökning mer än vad de nu gör. Samtidigt är de spegelskärvor som kanske starkast bidrar till viljan att återvända, att läsa om och igen. ”Självpornografi” är en komplex bok, både indragande och utmanande, och den lär förbli en av årets mest särpräglade läsupplevelser.

Huruvida det självpornografiska projektet ska tas på orden om sin sanningsenlighet är en fråga som förblir obesvarad. Uppenbart är att detta är en text (och en författare) som är medveten om de litterära effekterna i rader som ”jag tänker aldrig skriva ditt namn någonstans”, ord som suggererar verklighet genom att dölja den.

För mig förblir ”Självpornografi” en fiktion om fiktionalitet – i synnerhet den som vi möter in real life.