På den krisdrabbade reklam­byrån i Joshua Ferris briljanta debutroman Så fick vi se slutet blir medarbetarna uppsagda till höger och vänster. Ingen ges någonsin någon förklaring till varför just han eller hon tvingas gå, och ingen vet vem som står näst i tur. Korridorerna bubblar av paranoia, skvaller och intriger, och när de anställda inte går i bitar av ängslan är de på vippen att krevera av leda. Mitt i eländet får de ett fullkomligt omöjligt uppdrag. De ska utforma en kampanj som ska få bröstcancerpatienter att skratta åt sin situation. En uppgift som inte blir lättare av att firmans stränga chef enligt envisa men obekräftade rykten lider av just bröstcancer.

Förskräckligt rolig, som ”The Office”, utropas det på det kon­genialt formgivna omslaget (signerat Jonas Lindén) – det ser ut som ett nerklottrat kollegieblockspapper, med kaffefläckar och allt.

Och visst är det rasande roligt, men också allvarsamt, sorgligt och rentav lite desperat ibland. Joshua Ferris har själv arbetat på det slags reklambyrå som skildras i romanen och vet hur snacket går runt kaffeautomater, skrivbord och mötesrum. Och han vet hur tillvaron kan te sig innanför kontorsbåsens grådassiga skiljeväggar:

”Vad vi hatade våra kaffemuggar! Våra musmattor, våra bordsklockor, våra almanackor och innehållet i våra skrivbordslådor! Till och med fotona av våra nära och kära som satt fasttejpade på våra datorskärmar i uppmuntrande syfte förvandlades så småningom till jolmiga påminnelser om all den tid vi avtjänat.”

Som citatet antyder är romanens berättare ett kollektivt vi. Det är ett effektivt grepp. Inte bara för att vi-formen skapar just den gruppkänsla som är så oundgänglig i ett arbetslag – utan också för att man som läsare snart börjar känna sig som en i gänget. Att detta vi långsamt men obönhörligt krymper i takt med att kollektivets medlemmar avskedas en efter en blir en kuslig illustration av det hot som hänger över ”våra” huvuden.

Samtidigt låter Ferris gruppens individuella gestalter utkristallisera sig ur massan, om än oftast skildrade ur ”vårt” perspektiv. Historieberättaren och skvallerkungen Benny, Marsha med den bisarra frisyren, Chris som envisas med att dyka upp även efter att han fått sparken, arbetsnarkomanen Joe, vapenentusiasten Tom, Karen som alltid vet allt före alla andra, den hopplöst töntige Jim. Deras dagar upptas av den desperata jakten på beröm från chefen, av att få tiden att gå, av barnsliga upptåg och prat, prat prat. För att inte tala om stressen över att bli påkommen med den bekväma kontorsstol man egentligen inte är rättmätig ägare till. Men emellanåt glimtar det trots allt till av sann arbetsglädje, och av något som åtminstone liknar äkta vänskap och samhörighet.

”Så fick vi se slutet” har blivit kraftigt hajpad sedan den utkom i USA förra året, och det är sannerligen inte alltid som den sortens hårt marknadsförda romaner lever upp till lovorden.

Desto roligare då att Joshua Ferris faktiskt levererar – och att Ylva Mörks svenska översättning är så på pricken. Berättelsen om de skitsnackande, nervösa och gnälliga reklamarna är smart och känslig, genomskådande och ömsint. Den balanserar det farsartade med det insiktsfulla, det absurda med det djupt mänskliga. Och när vi till sist faktiskt kommer till slutet börjar vi undra om inte alltihop egentligen handlade om oss.

Joshua Ferris framträder idag på Internationell författarscen. Han samtalar med Daniel Sandström 19.00 på Café Panorama, Kultur­huset, Stockholm. Fri entré.