Blixten slår ner i ett kusligt slottstorn och två ögon slås upp som strålkastare i en bandagerad kvinnokropp. ”She’s alive! Alive!”. Den oförglömliga scenen där Frankensteins brud vaknar i James Whales skräckfilmsklassiker från 1935 är en av många som gör sig påminda i Leif Holmstrands nya poesibok. ”Motorsågsmassakern”, ”Evil Dead”, ”Fredagen den 13:e”, ”Cujo”, ”Nosferatu”, ”Psycho” – jo, man kunde ägna en hel artikel åt att reda ut hälften av alla referenser. Kanske räcker det att säga att ”Vid mardrömmens mål” är en hommage till skräckfilmen.
Poeten och konstnärens fjärde bok i eget namn är också hans mest vittomspännande, både i sidantal och i stilarter. I denna ”levande textanhopning” blandas längre, torrt analytiska prosastycken med parodiskt återgivna filmsynopsis och små poetiska skräckminiatyrer, mer eller mindre igenkännbara från genrens kanon. Mer än ett titeltrillande är dock boken en orgie i genremarkörer. I synnerhet myllrar det av groteska eller ”expansiva” kroppar – styckade, hopsydda, djävulsbesatta eller genomträngda av främmande material och substanser. Skräckfilmen förkroppsligar ”fantasin om de främmandegjorda kroppsdelarnas omstörtande egenskaper”.
Ett bröst kan sitta på en axel
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Leif Holmstrand är inte poeten som frammanar sådana bilder okommenterat, utan att samtidigt anlägga ett kritiskt perspektiv. På den punkten är den senaste boken mest kategorisk i författarskapet. Liksom tidigare sätts genusfrågor i fokus, här med stöd i ett psykoanalytiskt tankegods. Skräckfilmshistorien, visar Holmstrand effektivt, kryllar av män som letar likdelar för att sammanfoga idealiserade kvinnokroppar, av manliga lustar med dödlig udd och inseminerande utomjordingar som avlar monsterbarn. Enligt samma logik är det ofta någon gammal patriark som vilar under de hemsökta husen.
Delar av denna kritik faller också på den (mansdominerande) filmindustrin, som sägs bejaka de normerande stereotyperna oftare än den omkullkastar dem. Skräckfilmsentusiasten gör sig samtidigt påmind i en brasklapp; i filmerna ”finns ändå det subversiva förborgat som ett poetiskt material att hitta för den som söker”. Holmstrands egen läsning söker efter könsupplösande element, efter ”kluvna kön och röster”. Den identitetsöverskridande relationen mellan Pamela Voorhees och hennes son i ”Fredagen den 13:e”-filmerna spelar en central roll här.
Till skillnad från Holmstrands poesi under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom, som ibland strävat efter en filmisk form, är skräckfilmsstudien mer analytiskt orienterad; det är poesi om film. Det är, mer än något annat, ett tankearbete. Mycket ger snarast intrycket av hastigt nedplitade reflektioner under eller efter filmtittande.
Boken vill mycket. Allt går inte hem. Ibland saknar man delar av den träffsäkra, vitsigt formulerade samhällskritiken från föregångaren ”Myror” (2008). Samtidigt är detta en annan sorts bok. Den är ett vildvuxet myller. Under stora delar av läsningen är jag också som fastnaglad, tack vare Holmstrands bitvis berusande iakttagelseförmåga. ”Vid mardrömmens mål” är mest fängslande i sin försöksmässighet.
