Barack Obamas seger i presidentvalet 2008 utlöste, som bekant, en glädjeyra i USA och i stora delar av världen som förslagsvis kan jämföras med John F Kennedys triumftåg 1960. Många trodde verkligen att den nye presidenten skulle använda sin enorma goodwill för att implementera en uppdaterad New Deal-politik och återupprätta USA:s skamfilade rykte i världen. De mest panegyriska bedömarna jämförde Obama med de hyllade reformpresidenterna Lincoln och Franklin Roosevelt.

Vad har hänt sedan dess? En författare som försökt formulera ett svar på den frågan är den brittisk-pakistanske journalisten och historikern Tariq Ali, redaktör för New Left Review. Han betraktas för närvarande som en av de ledande vänsterintellektuella opinionsbildarna i Storbritannien, och medverkar bland annat i The Guardian.

I boken ”Obamasyndromet”, som nu publiceras på svenska, hävdar han att Obama brutit alla rundhänta löften om en nystart för USA efter maktövertagandet.

I juni 2009 höll Obama ett uppmärksammat tal på Kairos universitet där han efterlyste ett slut på den israelisk-palestinska konflikten och förbättrade relationer mellan västländerna och den muslimska världen. Trots det visionära och entusiasmerande ordsvallet har inga cirklar rubbats, menar Ali. Nedtrappningen av den amerikanska truppnärvaron i Irak följer en tidtabell som Bushadministrationen fastställde i samråd med regeringen i Bagdad. Konflikten kring det iranska kärnforskningsprogrammet har inte fått en diplomatisk lösning. Försvaret av Israel – och de strategiska oljekällorna i regionen – har varit de två grundbultarna i USA:s Mellanösternpolitik sedan 40-talet.

Precis som föregångarna på presidentposten har Obama kört fast i det amerikanska imperiets hjulspår, hävdar författaren. Den enda förändring som han registrerar är att den vältalige presidenten skickat mer amerikanska trupper till Afghanistan och fler drönare som attackerar motståndsfästen på pakistanskt territorium.

För några år sedan publicerade Pew Research en rapport som visade att 64 procent av alla amerikaner var positiva till allmän sjukförsäkring. I valkampanjen lovade Obama att han hellre skulle avgå än överge sina planer på en reform av den krisdrabbade sjukvårdsapparat som redan Nixon gjorde fåfänga försök att sanera. Den urvattnade reformen 2010, som utvidgade Medicaid med upp till 32 miljoner amerikaner utan försäkringsskydd, upphävde dock inte det irrationella system som ger de privata bolagen fritt fram att ta ut enorma överpriser för vård och medicin. Trots alla vackra ord, skriver Ali, valde Obama att kapitulera inför försäkringsbolagen, läkemedelsjättarna och de vinstdrivande sjukhuskonglomeraten.

Politik är ju, som Bismarck sa, det möjligas konst. Tariq Ali tar dock ingen hänsyn till politikers implementeringsproblem och väljer att betrakta Obama som en cynisk folkförförare. Trots det, menar jag, är ”Obamasyndromet” ett läsvärt verk. Även en ilsken debattbok, som inte räds att slakta heliga kor, kan bidra till att kasta ljus över Obamas politiska strategival och de hänsyn som landets presidenter måste ta för att vidmakthålla det världsomspännande amerikanska imperiet.

LÄS OCKSÅ: Nu lämnar USA Irak - men oron består (28/12 2011)