Varje termin håller jag en föreläsning om vikingatiden på min arbetsplats vid Lunds universitet. Jag inleder med att be studenterna säga vilka ord och företeelser de spontant förknippar med vikingarna, varefter jag nogsamt skriver upp orden på vita tavlan inför den demytifierande diskussion som alltid vidtar.

Även om dagens studenter faktiskt vet att vikingarna inte hade hornhjälmar finns det nämligen gott om andra märkligheter som har fastnat i minnet och som vägrar släppa taget om deras historiska föreställningsvärld.

Dit hör flugsvampen. Vikingarna åt flugsvamp, berättar studenterna. De drogade sig och blev galna, började tugga fradga, trodde att de var osårbara och sprang omkring och slog ihjäl folk. Bärsärkagång!

Av ren okunskap (jag känner ingen som har testat dieten och jag vågar inte göra det själv) brukar jag rita ett frågetecken framför ordet flugsvamp och gå vidare till att prata om plundring, handel, blot, långskepp och Vinland.

För varje termin känner jag mig allt fegare och okunnigare – men nu får jag äntligen svar. Britt-Mari Näsström, professor i religionshistoria i Göteborg, tar upp frågan till utförlig diskussion i den nyutkomna boken Bärsärkarna: Vikingatidens elitsoldater. Och det blir nej. Flugsvampsdiet kan omöjligen resultera i bärsärkabeteende. Du blir mycket sjuk och konstig, men du blir inte elitsoldat.

Det finns fler myter om bärsärkar. Alla har hört talas om dem men ingen vet riktigt vad det var för några kämpar. Hamnskiftare? Varulvar? Edsvurna fosterbröder i mannaförbund?

Medeltidens skribenter var fascinerade, 1800-talets romantiker likaså. Mängder av bärsärkar dyker upp i fornaldarsagor och familjesagor från Islands 1200- och 1300-tal, långt efter det att den siste verklige bärsärken ylade mot månen och klöv skallar.

Även historieskrivarna tar upp dem i sina redogörelser för den gamla onda hjältetiden före Vite Krists ankomst till Norden. Bärsärkar förekommer också, menar Näsström, i flera bildframställningar från järnåldern.

Hon analyserar mönster i dräktfynd från Medelpad och djurornamentik på brakteater och pressbleck. Hon tar upp schamanism, litterära schabloner och – som nämnts – flugsvamp till diskussion, allt för att nå fram till sanningen om bärsärken.

Det är stimulerande att läsa ”Bärsärkarna”. Förvisso blir det många källkritiska rödmarkeringar i texten när Näsström analyserar medeltidens isländska sagor på jakt efter hedniska värderingar och föreställningar, men det förtar inte läsglädjen.

Näsström vänder på varenda sten och vartenda pergamentblad för att leta upp verklighetens vikingakämpe.

Vad finner hon? Svaret kan sammanfattas som följer. Det som definierade en bärsärk var hans raseri, den vildhet som satte skräck i folk och gav krigaren ett psykologiskt övertag. Denna ilska måste ha haft sin källa i en speciell stridsteknik, en medveten avhumanisering av krigaren själv och fienden.

Krigaren föreställde sig att han var en varg eller en björn.

Förmodligen rörde det sig om en elit inom järnålderssamhället, en krigarkast som inspirerades av Mithraskulten inom romerska armén på 200-talet e Kr och länkade denna till den egna tron på Oden. Nordbor som tjänat i kejsarens legioner tog med sig religiösa förställningar hem, där de förenade dem med inhemska traditioner. Resultat: bärsärkagång.

Mycket mer än en vag hypotes är det inte. Näsström gissar, men hon gissar på ett tankeväckande sätt. Boken kan liknas vid ett pussel där flera bitar saknas och aldrig kommer att återfinnas.

Mer än halva motivet är borta: här får pusselläggaren rita på egen hand. Vi lär knappast komma sanningen närmare under arbetet, men själva sökandet visar på historiska samband och kulturella relationer som i sig är väl värda att begrunda.