”Min ungdom var fylld av ångest, nattmara och frågor och min mannaålder av förkrympta svar. Jag betraktade stjärnorna, människorna, idéerna, vilket kaos!”

Det är bara två av de häftigt erup­tiva meningar som ofta men varje gång lika plötsligt och överraskande kastas upp ur den annars­ lugnt berättande prosa som dominerar Nikos Kazantzakis självbiografiska roman Rapport till Greco­, som nu föreligger i en svensk översättning som är mycket vacker, från verbal synpunkt, med den rika vokabu­lär som vi tror oss ha skäl att förknippa med Kazan­tzakis, men ibland kan den svenska versionen irritera genom sin osmidiga interpunktion och kommatering – som redan i de satser jag inledningsvis citerade.

Nikos Kazantzakis (1883–1957) är mest känd för sin roman om Zorba, den folklige levnadskonstnären, spelad av Anthony Quinn i en filma­tisering från 1964. Även hans roman ”Den sista frestelsen” blev filmatiserad (1988), men rönte inte samma framgång som ”Zorba”.

Kazantzakis var verksam som dramatiker, lyriker och prosaist. Främst är det hans romaner som tidigare har översatts till svenska. Den nya volymen följer alltså detta­ mönster.

Vad man möjligen kan förvånas över är titeln. Den anspelar på och riktar sig till den gamle mäster­lige målaren El Greco, som liksom Kazan­tzakis kom från Kreta­ men sedan levde större delen av sitt liv i landsflykt. Så varför heter­ inte boken ”Rapport till El Greco­”? Det är förbryllande.

De båda översättarna har skrivit ett informativt förord, men ännu mer spännande är det att ta del av en annan uppsats som återges i början av boken. Det är en kommentar till tillkomsten av denna hybrid mellan självbiografi och roman. Den som har skrivit är Eleni Kazantzakis, några år efter­ makens död. Om bokens sannings­halt skriver hon: ”Sanning och myt. Mycken sanning, litet fri fantasi.”

Hur som helst är det en fascinerande läsning. När Kazantzakis berättar om sina föräldrar och om sin släkt blåser en fläkt av magisk realism genom framställningen. Hans bakgrund är nämligen ovanlig. På fädernet härstammar han från ”blodtörstiga sjörövare, härförare utan fruktan för vare sig Gud och männi­skor”. Han visar­ tydligt att han har känt större ömhet­ för modern och hennes släkt, där man finner ”vardagens goda bönder som hela dagar­na förtröstansfulla gick böjda över jorden, sådde, väntade tryggt på regn och sol, skördade, vilade frampå eftermiddagen på stenbänken utanför huset, satte sin tro och tillit till Gud”.

Kazantzakis var en oerhört produktiv författare, så från möder­net har han säkert fått i sig både förtröstan och plikttrohet, dess­utom en vördnad för det grekiska, för den kretensiska hembygden och för traditionen. På ett märkligt sätt märks även detta i hans prosa, som lugnt och gravitetiskt, med en viss betryggande sävlighet rör sig mellan olika erfaren­heter och summerar dem.

Mot detta står de plötsliga erup­tionerna, dem jag nämnde inledningsvis, en plötsligt uppblossande vrede och ett nästan nietzscheanskt uppror mot tillvarons trånga villkor. I sitt verkliga liv, det Kazantzakis skildrar i denna bok, enligt uppgift huvud­sakligen sannfärdigt, var han också en oros­ande och en ständig nomad­, under­ långa perioder på resande fot. ”Vilken fruktansvärd uppförsbacke”, kommenterar han sitt arv från fädernet, ”från apa till människa”.

”Nu på ålderdomen står jag dock lugn och utan ångest framför avgrunden. Jag tar inte längre till flykten, jag förödmjukar mig inte längre.” Så summerar den åldrade äventyraren sitt sinnestillstånd. Hans märkliga bok gör ett paradoxalt intryck. Ibland får man för sig att han inte ångrar någonting, andra gånger att han ångrar allt. Han pendlar mellan extremerna, men lugnet inför avgrunden verkar vara stadigt under­ alla omständigheter.

Man får ett intryck av att Kazan­tzakis lärde sig mycket av mötet­ med verklighetens Zorba. Eller om det nu var alldeles tvärtom.