”7/12 Goda kalvbullar och så den allt underbarare Dallas. 14/12 Kalvbullar och Dallas. Oslagbar kombination. 14/1 Dallas. Ständig källa till glädje! 21/1 Dallas. Makalös. 6/2 Dallas. Sanslöst.”
Tidpunkten är 1981-82 och inspelningen av ”Fanny och Alexander” pågår som bäst. På kvällarna kopplar regissören av med tv. Om filmen och arbetet med den har filmforskarna Maaret Koskinen och Mats Rohdin skrivit en utmärkt bok med utsökta fotografier som inbjuder till sträckläsning, Fanny och Alexander. Ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmor. I en intervju 1984 i Cinema Canada kvalificerar Ingmar Bergman det här med Dallas, vem vet om för skams skull eller i uppriktighet: ”Dallas är dåligt skriven, dåligt regisserad, dåligt spelad och dåligt filmad. Det finns inga gränser för Dallas smaklöshet, brist på begåvning och cyniska sätt att hantera människor. /.../ Allt detta gör
Dallas så otroligt fascinerande!”
Maaret Koskinen påpekar vidare likheten mellan ”Dallas” och ”Fanny och Alexander”. Där finns klanen med många generationer under samma tak, en matriark som har svårt att hålla reda på sina bångstyriga söner och deras hustrur, tvära narrativa kast och en melodramatisk tudelad världsbild.

Ett återkommande tema hos Bergman är utforskandet av sanning och lögn och konflikten dem emellan, där sanningen inte nödvändigtvis är eftersträvansvärd utan hård och oresonlig. Magin och fantasin är en sorts lögn, som gör livet till liv, rött och bultande, medan absoluta sanningskrav snöper livet och ger omänskliga människor. Biskopen med sina monolitiska, hycklande, vita sanningsideal står som motpart till Alexander, Bergmans alter ego, med sitt rika själsliv. De två polerna befästs också av kyrkan och teatern. Rohdin beskriver hur de två institutionerna visuellt sammanfogas i filmens början genom att kameraåkningen och klippningen formar ett kors. Man behöver inte vara filmtokig eller
ens Bergmanfantast för att finna det hela högst läsvärt.
Under våren och sommaren 1979 arbetade Bergman fram berättelsen och manuset i en arbetsbok vi får ta del av. Han funderar över hur figurerna ska utformas, hur de ska gestaltas, inte gestaltas och varför, ändrar sig, skriver in fantastiska prosastycken om hur folk i filmen luktar för att på annan plats strängt förmana sig själv att inte hålla på med ”halvlitterärt snobberi som ingenstans hör hemma” utan bara skriva sådant som kan ”översättas i bild”.
”Fanny och Alexander” var vid tidpunkten den dyraste svenska filmproduktionen någonsin. Läget var kärvt. Bergman var i landsflykt. Jörn Donner var chef för Filminstitutet och vågade satsa pengarna men kritiserades; Svenska filmregissörsföreningen klagade över att ”Fanny och Alexander” tog alla finansiella resurser från övrig filmproduktion. Filmen drar dock än i denna dag in pengar till Filminstitutet.

Men det är inte utan att man begriper den vånda och press som framkommer i Bergmans dagbok, som här
offentliggörs för första gången. Det har sagts att inspelningen av ”Fanny och Alexander” var harmonisk och enkel men dagboken ger en annan bild. Bergman vacklar under konstnärlig osäkerhet, hypokondri och oro för att skådespelarna eller deras närstående ska bli sjuka. Den hänsynslöse regissören skymtar bara när verkligheten tränger sig på med dödsfall och andra problem. Med tveksamhet låter han Sven Nykvist få ledigt för en begravning.
Författarna har delat upp boken mellan sig så att Koskinen publicerar och kommenterar dagboken och inspelningen, samt med lätt och njutbar hand drar paralleller till Bergmans övriga filmer.
Rohdin är mer akademiskt kantig i sin framställning och en och annan självklarhet passerar i tjusig, omständlig skrud. Över 45 sidor analyseras prutt- och skitestetiken hos Bergman. Efter många lärda referenser till världslitteraturens skatologi, allt som rör avföring, kommer han fram till att Carls (Börje Ahlstedt) pruttuppvisning på julafton inför de fnissande barnen är en
”blasfemisk gestaltning av distinktionen inom Luthers teologi mellan Deus absconditus, den dolde guden och Deus revelatus, den uppenbarade Guden”.

Hur idogt han än argumenterar känns slutsatsen inte så relevant, utan mer som ett exempel på när akademikern i sin kreativa iver gör analysen till huvudsak, filmen blir blott ett underlag. Men Rhodin menar att blasfemin i pruttandet och i Alexanders skit- och könsord är en nyckel till filmens uppgörelse med kristendomen.
I dagboken är Bergman också upptagen av sina tarmrörelser. ”Sket världens längsta korv. Vackert väder. Ubåten hade kärnladdning”. (Den sovjetiska, vid tidpunkten på grund i Karlskrona). Att världens längsta korv och en ubåt har liknande form ska knappast ses som en poetisk associationsfigur bara för att Bergman är stor konstnär, utan tillskrivas dagboksbladens knappa utrymme. Och möjligen ett livslångt behov av provokation mot borgerligheten. Eller helt enkelt bara lust och glädje inför livets varje aspekt.