Fjärilssamlandet var vid sidan av schackspel Nabokovs stora passion, något han började med redan som sjuåring i S:t Petersburg och fortsatte med under hela sin livslånga exiltillvaro. Först på flykt undan ryska revolutionen, i London, Berlin och Paris. Senare på flykt undan kriget och antisemitismen, i USA dit han emigrerade tillsammans med sin judiska hustru Vera och sonen Dmitri 1940.

Det var också under sina fjärilsexpeditioner kors och tvärs över kontinenten som Nabokov skrev sin amerikanska odyssé ”Lolita”, skandalsuccén som gjorde honom ekonomiskt oberoende och möjliggjorde återflytten till Europa 1961. Tillsammans med Vera tog han in på Hôtel Palace i Montreux, där han bodde kvar fram till sin död i juli 1977.

Expeditionen till Davos blev hans sista, men inte utan en viss komik. Nabokov ramlade helt i onödan nerför en sluttning och fastnade i en generande ställning, så vitt jag förstår med ändan opp och shortsen i trasor. En bit nedanför passerade busslaster av turister som bara skrattade åt honom, de tog hans rop på hjälp och ivriga viftande med fjärilshåven för ett skämt. När han sent omsider, stödd av två hisspojkar, stapplade in i hotellobbyn lär personalen dessutom ha läxat upp honom som en skolpojke för hans blottade ändalykt.

Fallet markerade början på en serie sjukdomar som gjorde Nabokov sängliggande och inom två år tog hans liv på ett sjukhus i Lausanne. Under denna tid skissade Nabokov på vad som skulle ha blivit hans artonde roman, ”The Original of Laura” (eller möjligen, som det står inom parantes på försättsbladet, ”Dying is Fun”). Projektet var inte okänt. 1976 lät författaren meddela New York Times Book Review att romanen var så gott som färdig, och att han måste ha skrivit om manuset minst femtio gånger för att få allting rätt.

Nabokov blev dock aldrig klar och på sin dödsbädd instruerade han hustrun att bränna manuskriptet, något som hon inte förmådde sig till att göra. Efter Veras död 1991 övergick beslutet till Dmitri Nabokov, som brottats med frågan sedan dess: ömsom skulle det ofullbordade manuskriptet förstöras, ömsom skulle det bevaras för eftervärlden. När han för ett drygt år sedan förklarade att han slutgiltigt bestämt sig för att låta publicera det, väckte det av naturliga skäl viss uppståndelse bland forskare och fantaster. Så skulle världen äntligen få skåda det okända mästerverket!

Nu finns ”The Original of Laura” i bokhandeln. Eller rättare sagt ett faksimiltryck av de 138 gulnade, prydligt handskrivna registerkort som Nabokov sin vana trogen samlade huller om buller i ett kartotek, för att i sista stund arrangera till en färdig helhet. Korten har dessutom perforerats så att den hugade läsaren kan trycka ut dem och pussla ihop efter eget gottfinnande.

Vad är det då som efter tre årtiondens ruvande släppts ut ur sin kokong? Ja inte är det någon flygfärdig fjäril. Inte heller en puppa, knappt en larv ens. Talet om att boken skulle ha varit ”så gott som färdig” framstår som rent önsketänkande från den dödsdömde författarens sida. Vad som föreligger är utkast till fem korta (mycket korta) kapitel, bokens första. Därutöver spridda anteckningar, formuleringar, stolpar, ord, kryckor.

Så mycket förstår man ändå att det handlar om Philip Wild, en galen och groteskt fet neurolog som, fylld av avsky inför sin kroppsliga existens, ägnar sina dagar åt konsten att ”tänka bort” sig själv. Han talar om det som en stor vetenskaplig upptäckt. Genom att försätta sig i ett transliknande tillstånd kan han med blotta viljans hjälp ”sudda ut” sig själv, kroppsdel för kroppsdel, från sin ”mentala svarta tavla”: de stinkande fötterna, de slappa armarna, den väldiga feta buken och allt elände som hör därtill, magbesvären, halsbrännan, förstoppningen och alla diarréer...

Nabokovs aversioner mot ”den tarvliga fysiska verkligheten” är välbekant komik för hans läsare, men får här också en ovanlig självbiografisk accent. Under sin sjukdomsperiod lär Nabokov ha drabbats av alla möjliga fysiska besvär och infektioner, bland annat en generande stinkande nagelsvamp, som också den självupptagne Wild ägnar en ingående studie i det ”testamente” som han är besatt av att färdigställa innan sin död.

Philip Wild är olyckligt förälskad i sin betydligt yngre hustru, den grymma och promiskuösa lycksökerskan Flora, liten och späd som en tolvåring. Kanske för att hon påminner honom om hans första kärlek Aurora Lee, liksom Dolores ”Lolita” Haze för Humbert Humbert var en återspegling av hans barndomsförälskelse Annabell Leigh. I en kort men ömsint och mycket gripande skildring av det enda sätt som det omaka paret kan kopulera på, fångar Nabokov med sedvanlig elegans hela deras äktenskapliga olycka och ensamhet:

”Han tillbakalutad på kuddar, hon sittande i fåtöljen i hans kött med ryggen vänd mot honom. Proceduren – några få hopp över väldigt små gupp – betydde ingenting för henne. Hon såg på vinterlandskapet på sängens fotände /.../ och han höll henne framför sig som ett barn som fick en slädtur nerför en kort slänt av en vänlig främling.”

Flora har sitt roliga vid sidan av. En av hennes otaliga älskare är författaren Nigel Dalling, som möjligen är bokens berättare. Dalling har skrivit en roman, ”My Laura”, i vilken en neurotisk författare ”förintar sin älskarinna genom akten att porträttera henne” (kanske är det rentav den romanen som vi läser – det görs vissa lekfulla antydningar åt det hållet.) Flora, Lauras förlaga, har påbörjat men ännu inte läst ut boken, som lär ha ett spektakulärt slut:

”’Låt mig visa dig din underbara död’, säger en vän som redan läst ut boken. ’Du kommer att skrika av skratt. Det är den mest bisarra död man kan tänka sig.’”

Mycket mer än så förtäljer inte historien. Vad det var för en skrattretande död som Nabokov hade i åtanke för Flora, hur Philip Wilds och Nigel Dallings respektive utplåningsprojekt hänger samman eller på vilket sätt Floras/Lauras ”utsökta benstruktur” var tänkt att utgöra romanens ”hemliga struktur” kommer vi aldrig att få veta.

Inte heller hur eller om Nabokov haft för avsikt att fortsätta den nymfoleptiska ”Doloresmissionen” från ”Förtrollaren” (1939), ”Lolita” (1955), ”Ada” (1970), ”Transparent Things” (1972) och ”Look at the Harlequins!” (1974). Den vältalige pedofilen Humbert Humbert, nu en gammal änkeman med flint, dåliga tänder och obscent håriga näsborrar, gör ett lustigt gästspel som ”misslyckad trollkarl” i Floras barndom under det ”tveklöst antagna namnet Hubert H. Hubert”, men episoden är parantetisk och förefaller mest vara inlagd som en liten blinkning till införstådda läsare.

Ändå är det onekligen fascinerande att få glutta på detta frö till vad som skulle ha kunnat bli Nabokovs sista roman. Man läser den inte för berättelsens skull (den är alltför skissartad och fragmentarisk för att engagera), utan för att få en inblick i skapandeprocessen hos en av 1900- talets största författare. För första gången ges möjlighet att bekanta sig med det som Nabokov i sina memoarer ”Tala, minne!” (1960) kallade för sina ”kråkfötter och kladdiga utkast”; med det opolerade och ofärdiga, alla vita fläckar, oklarheter och lustiga felstavningar (”bycykle”, ”suprize”, ”stomack”), till hälften genomförda metaforer och halvlyckade ordvitsar som knappast skulle ha överlevt författarens omvittnat stränga redigeringsarbete.

Trots att ”TOOL”, som Nabokov lite kryptiskt kallade sitt manus, är långt ifrån det ”embryonala mästerverk” som Dmitri Nabokov vill ha det till i sitt (märkligt bittra och grälsjuka) förord, finns det all anledning att vara tacksam för att han inte följde de anvisningar som står att läsa på det allra sista registerkortet i boken. Där står bara: ”Förinta. Utplåna. Stryk. Sudda ut. Radera. Ta bort. Förstör.”